Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1869, sida 1

uppgaf hon ett gällt skri och kastade sig till marken i en smärta, hvars häftighet trotsade hvarje försök till tröst. Marcelle försökte ej att lugna henne, ty hvad kunde hon väl säga? Hon satt på marken och väntade, ty vid det smekande vidrörandet af hennes hand, vek Veronique undan, likasom kunde hon ej uthärda det, och hennes första begripliga ord voro: — Bed herr kapten gå — låt honom gå, — han får inte stanna här; det förargade Bernadou — det gjorde mig oense med honom! Snyftningarne afbröto henne samt fortforo tills de hade utmattat henne, och derefter lyssnade hon under strömmande tårar till skildringen af hvad som hade tilldragit sig. Marcelle sjelf, som var djupt uppskakad af denna scen, och som genomgick dessa händelser, hvilka hon knappt kunde uthärda att erinra sig, brast slutligen i tårar, och Veronique sade med större lugn än hon hade visat efter sin förlust: — Ack, madame, ni är mycket god! Ni sörjer för min skull, och ni kallade honom en af edra bäste vänner! Han skulle tycka om att veta det. Det fanns ingenting, som han inte skulle ha gjort för er och herr grefven. Och ni har sjelf kommit hit upp för att underrätta mig, — hela denna långa väg, fast ni ser så sjuk ut, ni skulle inte ha gjort det. — Jag kunde ej hjelpa det, sade Marcelle och kysste henne, och cagotflickan satt med sitt hufvud lutadt mot Marcelles bröst, maktlös genom våldsamheten af sin sorg. — Han var alltid så god mot mig, sade hon efter en stund. — Då vi voro små, brukade vi leka som ett par killingar. Jag