Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1869, sida 1

och Caylou kom hit upp och sade oss den. Vi hade lagt oss, då han kom, för det är en låog väg från Söveracs krog och hit, men vi stego upp och släppte in honom, och så snart Bernadou hörde historien skyndade ban bort. — Detta förklarar allt, sade Gavarnie till Marcelle, och deras sorgsna blickar öfverraskade Veronique, som utropade: — Åck, någon olycka har bestämdt inträffat! Kom han inte tids nog för at! varna er? — Nej, min stackars Veronique, endast för att rädda mitt lif. — Är då slottet nedbrändt? — Ända till marken. — Heliga jungfru! — och — fru grefvinnan, er mor? — Hon är i säkerhet. — Men då är det ju inte så farligt för jag vet att hr grefven är borta. — Ja, Veronique. men jag har förlorat en af mina bästa vänner. Hvem då, madame? Grefvinnan är räddad, hr grefven, vår herre, är borta. och hr kaptenen är också i säkerhet. Och ni sjelf, — ah, hvad jag är tacksam derför! Jag har bedt för er hela natten, alltsedan Bernadou skyndade bort. — Min arma Veronique, du skall anse att mitt lif är för dyrt köpt, då du få veta hvad det kostat. — Ingenting kunde vara för dyrt, ma: dame; Bernadou och jag skulle ge vårs lif två gånger för er, om vi kunde. — Jag vet det, ack, jag vet det nu allt för väl. — Nådig grefvinna, hvar är Bernadon: frågade Veronique och blef dödsblek; och då Marcelle sorgset skakade på hufvudet,