Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1869, sida 1

ligen rörande vördnad för sin gamla moder, — så bondgumma hon än var. IIan gjorde ej någon invändning, ehuru han kände sig missnöjd och sårad. — Men Marcelle, mitt barn, du kan ej gå ensam. O, nej, nej, min käre Gavarnie, det är omöjligt för er att ledsaga henne; det vore oerhördt. Om herr kyrkoherden behagade göra det, men äfven då — — — Madame de Fayolles har tagit saken ur mina händer, svarade kyrkoherden kort, och Gavarnie betraktade med en slags nycenhet denne man, som vid ett sådant le endast lyssnade till sin sårade sjelfkänsla. Han kände endast förolämpningen mot sitt embete, men han och detsamma hade blifvit så införlifvade med hvarandra, att han ej längre kunde skilja sig sjelf från sitt embete. — Om herr Gavarnie vill följa ämig, fruktar jag ingenting, mamma. I hvarje fall måste jag gå. — Barn! Hur kan du vara så envis! Jag törs inte stanna här ensam ester ett sådant förräderi, som Lebruns, en person, som var skyldig mig den största tacksamhet; ty då min man ville afskeda honom, bad jag att han skulle få stanna qvar, — ty han var en så påpasslig lakej. — Kanske, fru grefvinna, han tror att det just var på grund deraf, som ni utverkade hans förlåtelse? inföll kyrkoherden med ett ironiskt leende. — Så var det, men jag inser ej hva skillnad det gör, svarade madame de Lestrelle naivt. — Men hvad denna vilda expedition angår, min engel, kan jag ej tililåta den; hvad skulle madame de S:t Xist säga, om hon skulle få höra talas derom? Gavarnie kunde ej undertrycka ett le