Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1869, sida 1

— Herr Gavarnie, jag vill träffa den stackars Veronique. — Ack, ja, låt oss skicka efter det stackars barnet! utbrast madame de Lestrelle, som glömde att hon ej befann sig i sitt slott, med ett dussin lakejer till sitt törfogande. — Jag måste gå till henne, sade Marcelle och betraktade Gavarnie. — Mitt barn, omöjligt! Du vill väl inte lemna mig? Vi måste ej skiljas efter dessa förfärliga scener, och jag skulle dö af ledsnad ensam här, tillade madame de Lestrelle hviskande; — kyrkoherden tråkar alltid ut mig, och nu skall han hi ålla en predikan om olyckors välsignelser, hvilken jag ej skulle förmå att afböra. — Jag måste träffa Veronique, upprepade Marcelle, — jag måste meddela henne broderns öde. — Det är min pligt, min grefvinna, sade kyrkoherden. — Jag skulle redan hafva besökt henne, om jag ej hade blifvit: kallad annorstädes. — Förlåt mig, herr kyrkoherde, men jag måste vara den, som meddelar henne sorgeposten. Hon skulle minnas att ni — icke tyckte om hennes bror. Abbe Bergerats ansigte fördystrades: han ansåg att han såsom prest borde vara lämpligare i detta fall än någon annar, men hans moder inföll nu ödmjukt: — Min son, unga grefvinnan har rätt; en qvinna förstår en annan. Den stackars Veronique skall bättre vara i stånd att afhöra dig, sedan grefvinnan har talat med henne. Jag vet det, eftersom jag sjelf är qvinna. Den mot hvarje annan så högdragne och oböjlige kyrkoherden hyste en verk