Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1869, sida 2

— Ni betraktar det stackars barnet, herr kapten? sade madame de Lestrelle. — Ännu kan jag knappt fatta hvad som tilldrog sig i natt: jag vet endast att vi blefvo skiljda, och att, så snart jag fattade det, jag led som en martyr, till dess ni förde henne tillbaka. Ända till dess svigtade ej mitt mod, men ingen mor förmår uthärda en sådan pröfning. Stackars liten! Icke underligt att ditt mod svek vid ett så rysligt tillfälle. Åh, du vill inte bli frågad! Jag vill inte plåga dig, och ingen kan tadla dig, min engel, för litet brist på mod. Afven mitt gaf nästan vika. Det är en förfärlig dröm. Allt är så förvirradt, att jag kan ej minnas hvad som passerat, utan att vi båda ha er att tacka för vår räddning. — Ni har sannerligen mycket att ödmjukt tacka för, fru grefvinna, anmärkte kyrkoherden, som nyss hade kommit hem, trött och dammig efter sin oroliga natt och en lång väg ban hade gått, utan att gifva sig tid att förtära något, för att besöka en döende man. — Min Gud, jag vet det, min herre, sade madame de Lestrelle häftigt, — man har det alltid, då något serdeles obehagligt eller förfärligt inträffat. Men jag förmodar åtminstone att jag ej bör vara tacksam för att hela min garderob är uppbränd och troligtvis äfven min stackars katt, en ovärderlig angora af fru hertiginnan de Seigligres afvel, samt hundra anira saker; — ehuru hvad kläderna avgår ir det en tröst att tänka sig, att jag måste bafva en alldeles ny garderob; men, min bäste Gavarnie, hvar skall jag bära den? (Forts.)