Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1869, sida 2

Kap. 21. pEndast en cagot. Då Gavarnie åter träffade madame de Lestrelle och Marcelle längre fram på dagen, tycktes den förra redan hafva återfått sitt sjärilslynne; köld, fasa, trötthet hade gått förbi henne utan att inverka på henne, och i sin bonddrägt, hvilken var den enda, som den goda madame Bergörat, kyrkoherdens moder, kunde skatta henne, tycktes hon vara redo att öfvertaga en roll i en af dessa små komedier, i hvilka Gavarnie hade sett henne uppträda med så mycket behag och liflighet, medan köket, i hvilket de befunno sig, fulländade illusionen. Marcelle deremot var så blek, som hade hon genomgått en svår sjukdom, och den friska färg, som förskönade hennes moder, gjorde endast hennes blekhet och svaghet ännu mera påfallande. En svag rodnad färgade hennes kinder, då Gavarnie höll hennes hand samt betraktade henne oroligt och frågande, och hon drog den tillbaka och satte sig något afsides, medan hon beskuggade sina ögon med handen. Hans blickar riktades ofta mot henne under det ordsvall af tacksamhet madame de Lestrelle yttrade, utan att erhålla något svar. Marcelle tycktes vara fullkomligt öfverväldigad af hvad hon utstått.