Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1869, sida 2

funnit i tornet, ä nade under a det såsom skattens förvaringsrum, skulle hon i alla fall ej bafva sörmält röra sig. Likväl var hennes belägenhet, detta oberiknadt, ganska förtviflad. Murgrönan rundtomkring tornet brann redan, och den qväfvande röken och hettan uppfylide rummet. Om hon ej hade hvilat på steugolfvet, skulle hon ej hafva förmått andas. Ivarje glasruta i fönstret knakade och blyinfattningen smälte; men de gamla, tjocka murarne utestängde elden, och inom tornet fanns intet brännbart. Hon låg stilla och bekymrade sig cj om huruvida hon lefde eller var död, och tanken på hennes förildrar samt Gavarnie tycktes dunkelt föresväfva hennes själ, utan att väcka någon önskan eller känsla; hon stod nästan på denna gräns mellan lif och död, hvars historia få kunna omtala; och sjelfbevarelseinstinkten var ej mäktig nog att förmå henne röra ens ett finger, ehuru hon hörde, att någon kom uppför trappan, samt rodde sig jagad ända till sin sista tilllyktsort. Den nykomne hejdade sig vid lörren och yttrade hennes namn, och ljulet af hans röst återkallade henne till lif, y denna röst var en väns. Hon uttalade örst hans namn otydligt, derefter sansade lon sig, satte sig upp och sade: — Berladou, är det ni? — Grefvinnan Marcelle! upprepade casoten utom sig af häpnad, — ni här! Ieliga jungfru! Jag hörde dem säga att li hade undkommit med er fru mor, och captenen, — är han då död, efter ni är vär ensam? (Forts.)