Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1869, sida 2

gare, ty äter hörde hon röster, men huru nära de voro kunde hon ej beräkna, t) de brusande lågorna förtogo nästan hvarje annat ljud. Men de måste hafva varit nära, ty annars skulle hon ej hafva kunnat höra dem. Hon vågade ej återvända in i skogen, som här sträckte sig ända fram till det gamla vestra tornet, der Lebrun hade dolt sig. Ehuru slottet stod i lågor från den ena ändan till den andra, var detta af sten uppförda torn jemförelsevis skyddadt. Ingen fanns i närheten; allt, som var värdt att plundras, hade blifvit utsläpadt, och Lebruns stallbröder — inalles ett par tre dussin män — grälade om rofvet på den andra sidan om slottet, de flesta bland dem så druckna, att de ej brydde sig om lågorna, hvilka nästan slogo upp öfver dem. Medan Marcelle tvekade, såg hon hvarje fönster glöda, taket glittra i de giriga sllammorna, träden knaka och ryka i den brinnande hettan, och tidtals förrådde ett hemskt brak och ett moln af gnistor, att något golf hade störtat ned. Endast dödsångesten kunde hafva valt någon del af slottet till en tillflyktsort; likväl tycktes det mindre förfärigt att våga sig ditin, än att påträffas af de karlar, som jagade henne, och i det. Marcelle samlade hela sin återstående styrka, ilade hon öfver den öppna platsen, lydde in i tornet och uppnådde det öfversta rummet — hon visste icke huru, — hvarefter hon nedsjönk så maktlös, att non ej kände någonting annat än sitt bulande hjertas slag. För ögonblicket hade von förlorat känslan af fruktan; äfven om won hade vetat att Lebrun, som öfvervifvit hoppet att finna fyktingarne och plötsligt erinrade sig bandrosen, som han