Article Image
ålmen. Med anledning ati detta 101edråg laser 7 nan i de ryska bladen uppmaningar att söka tilljj gna sig det , svenska mjölkbehandlingssättet!,. amt införa distriktsmejerier, genom hvilka Ryssmds mjölkhushållning en dag kunde komma d erhän, att landet skulle exportera ost, i stället nm ör att nu importera densamma. k fötcborg d. 12 November. ; Redan för en längre tid tillbaka emotogo vi en allvarligt och väl skrifven uppats, som innehöll åtskilliga betraktelser ned anledning deraf, att landskamreraren ett närbeläget län var tillika verkstälande direktör i residensstadens euskilda vank. Under afvaktan på närmare uppysningar, blef uppsatsen lagd å sido, men lar nu åter fallit under våra ögon. Unler tiden hafva erinringar blifvit gjorda lerom, att landssekreteraren i ett annat än är verkställande direktör i en af det änets enskilda banker, anförande man, itt landssekreteraren har sitt egentliga embetsrum i banken, der länets innevånare hafva att söka honom, äfven då saken alls icke rör bankfrågor, varande letta förhållande så mycket mer anmärkningsvärdt, som landshöfdingen i samma län föga eller intet befattar sig med sådana ärenden, som tillhöra den egentliga administrationen, då han dels fyra månader om året är riksdagsman, dels har komittuppdrag, samt slutligen har sin håg mera riktad åt andra håll. Dec är alltså på landssckreteraren de löpande ärendena, bland hvilka många af rättslig natur, hufvudsakligen hvila; men hans tid upptages till största delen af bankaffärer. Detta förhållande anses så mycket mer oriktigt, som desse tjenstemän höra tilll de mest aflönade i landet, börande då också ett läns innevånare kunna fordra, att de egna odeladt sin tid åt sina tjensteåligganden. Tillika anmärkes, att obehagliga kollisioner kunna häraf uppstå. En anmärkning, om ock än så betogad, mot embetsmannen, gör barkdirektören afvogt stämd mot låntagaren, och så får man heldre underkasta sig både dröjsmål och annan försumlighet. Detsamma gäller om landskamreraren, ehuru hans inkomster af embetet sällan äro jemförliga med landssekreterarens. Vi kunna ej finna annat än att dessa erinringar äro fullt befogade, och tro att den föreskrift, som förbjuder en embetsman att innehafva tvenne tjenster, är icke uppfylld till sin mening, om saken ock kan formelt försvaras, när en embetsman har privata tjenster af den betydenhet, att de kunna anses fullt motsvara en statens ordinarie tjenst. Att statens embetsmän på samma gång innehafva aflönta platser såsom direktörer i banker eller — — — — mm ARA Fn — — AA AR — hypoteksföreningar, 0. s. v., måste alltså betraktas såsom missbruk, hvilka äro betänkligare i den mån embetena äro vigtiga. Och dit höra embetena inom länsstyrelserna, af hvilkas) goda handhafvande länens innevånares välfärd är i hög grad beroende. Det var då redan en betänklig sak, när man kunde, såsom fallet var i början at detta år, se både landshöfdingen och landssekreteraren (man talte ock om landskamreraren) uti ett län frånvarande från sina värf, så att länsstyrelsen lärer förvaltats af en landskanslist och en länsbokhållare. Men icke mindre betänkligt är det, då för desse embetsmän deras stats-tjenster äro bisak, men privattjensterna hufvudsak. Landshösdingarne borde aldrig, försävidt de dervid något förmå, tillåta något sådant, och aldraminst borde regeringen se igenom fingrarne dermed, aldranelst som länsstyrelserna hafva sig ålagda vissa kontroller öfver de enskilda bankerna. Ien tid, då starka rop höjas mot embetsmannaväsendet, och då man alltmer ifrågasätter indragningar aftjenster, borde embetsmännen sjelfve låta vara sig angeläget, att icke, genom vare sig obehöriga tjenstledigheter eller innehafvandet af extra tjenster, göra dessa rop alltmer berittigade. Ty kan en tjenst skötas under längre tider på förordnande af underorduade tjenstemän, eller kan den behandlas som en bisak, så finnes icke längre någon möjlighet att försvara, det en sådan tjenst hålles försedd med stora inkomster, endast och allenast för en innehafvares skull, hvilken lemnar densamma å sido. Man har, under yrkandet på tjensteindragningar, hufvudsakligen vändt sig me: chefsplatserna, framförallt landshöfdingar och biskopar, och detta har å andra sidan betraktats såsom ett stort bevis på okunnighet, enär dessa platser äro af aldra största vigt. För vår del finna vi åter ropet mycket förklarligt, så länge vederbörande sjelfve i handling ådagaligga, att de betrakta tjensterna såsom föga angelägna, i det att de icke fungera. Och såsom sinekurer, vare sig reträtter eller pensionsinrättningar, äro de alltför dyra. En chefs vigtigaste åliggande är att tillse, det alla under honom lydande tjenster ordentligt och väl förvaltas — deri ligger chefsplatsens berättigande. Gör han icke detta, så insmyga sig lätteligen slapphet, vårdslöshet och än svårare förseelser i ärendernas behandling, och då blir denne chef ej blott onyttig, utan förderflig. Bättre då, om platsen aldrig funnes och att det vore annorlunda stäldt med den öfvervakande myndigheten. Landet fordrar af sin recerine. att dan I.

12 november 1869, sida 2

Thumbnail