jenst — försarit blodigt med folket. Det zekiska folkets bödlar, jesuiterna, ha icke seller vackrare bragder att åberopa. Folcet skall en gång fordra sträng Fäkenskah lärför. Hos presterskapet på landet rä-; ler den öfvertygelsen, att allt i Böhmen ir riktadt åt den nationalkyrka, hvars bredikare de heliga slaviska apostlarne voro, och hvilken mästaren Johan Huss! ille förnya efter mönstret af kyrkan unler dess första ärhundrade. Pe sednaste berättelserna från Wien om inproret i Dalmatien gå ut på, att regeingens trepper vinna seger på seger, men le visa tillika, ate insurgenterna göra ett ytterst hårdnackadt motstånd. Hela den södra halfdelen af insurrektionens skådeplats är nu åter itruppernas händer. Mot le fångna insurgenterna visas mycken stränghet. I dag åtta dagar sedan fillde en krigsrätt i Cattaro dom öfver 5 fångna insurgenter, af hvilka 3 blefvo hängda, 1 fri känd och 1 öfverlemnad till civil domstol. FRANKRIKE. .Figaro påstår, att ministeren är stadd i fullkomlig upplösning; Chasseloup-Lau-. ba att bilda ett nytt kabinett, i hvilket Sågris, Talhouet och Ollivier varit erbjudna latser. Forcade skulle i det föreslagna kabinettet hafva återtagit portföljen för de allmänna arbetena. I den första franska republikens tider brukade man säga: ,Stampen i jorden, och en soldat skall träda fram! Det nuvarande Paris kan säga: ,Slån upp ett valplakat, och minst 20 kandidater uppstå! Detta bevisas af de många valcirkulären i tidningarne och talen i folkmötena. Hvad valrörelsens karakter i det hela angår, så visar det sig för hvarje dag allt ydligare, att det radikala partiets oenighet är i ständigt tilltagande. Det är nu icke blott fråga om edens afläggande, eller vägran dertill, som splittrat de radikala. Bakom oppositionens utkorade ar den 24 Maj och 7 Juni: Gambetta, Bancel, m. fl., ha en mängd terroristiska klubbar och valkomitter uppstått, hvilka i sina anspråk gå vida längre än dessa deputerade och specielt arbeta på att drifva igenom det s. k. ,imperativa mandadet, d. v. s. en uppfattning af valet, hvarigenom kandidaten i allt bindes vid valmännens föreskrifter och skulle förpligta sig att noga aflägga räkenskap för hvarje ord och röstning, samt att aldrig utan serskild tillåtelse afvika från sina instruktioner. Sådane besallningar skola naturligtvis många deputerade icke finna sig vid, och Jules Favre tillbakavisade för kort tid sedan medharm ett af dessa oförskämda anspråk Striden om det ,imperativa mandadet? föres ännu med mycken ifver, men utan synnerligt resultat i annat afseende, än att de mera kloka republikanerna blifva upplysta om, hvilken ställning de skulle bereda sig genom att åärverlemna väldet åt de terroristiska klubbarne. Man kan under dessa förhållanden ej undra på, att t. o. m. de radikala betrakta hvarandra med misstroende, och att den ene söker undantränga den andre, eller att göra honom misstänkt i terroristernas ögon. Ett exempel derpå finnes i ott valcirkulär, som en af kandidaterna i 3:dje valkretsen, en socialistisk doktor Jony-Moilin, har utfärdat i dessa dagar. Det heter deruti: ,Edra tidningar och Edra deputerade bedraga Er på det skamligaste sätt. De berömma sig utaf att vilja förskaffa er friheter, men de vilja endast störta Er i olyckan. Hvem ser icke, att genast efter den första uppresningen skulle 500,000 arbetare ensamt i Paris vara utan bröd och arbete. Hvad skola de liberala eller radikala göra för dessa arbetare? Intet, alldeles intet! Det är ieke friheter, utan sociala reformer, som I behöfven. Låten icke bedraga Er af dessa oförsonliga, som icke längta efter annat än att försona sig med regeringen och att blifva Napoleon III:s eller Napoleon IV:s ministrar. Man ser, att uppropet endast åsyftar att nedsätta de andra radikala kandidaterna; ty sociala reformer ha äfven dessa — nästan utan undantag — upptagit i sina programmer, och valmännen skulle ha ofantligt godt minne, om de i Moilins uppS rop kunde finna någonting nytt. Der det är ett sådant öfvertlöd på mycket — eller rättare sagdti allt — lofvande prosom för närvarande fallet är i grammer, Paris, så återstår snart icke annat att lofva än — barrikader. Man borde tro, att vensterns oenighet skulle sporra både tierspartiet och den konservativa högern att med förenade krafter motarbeta de revolutionäras utsväfningar, samt att organisera sig för den förestående sessionen, som under alla omständigheter lofvar att bli en af de intressantaste, som Frankrike under Jång tid upplefvat. Så är dock icke fallet. Högern — under baron Jerome Davids ledning — har flera gånger gjort fåfinga försök att samla sig, men detta förr så talrika parti har icke kunnat bringa deltagarne i dessa möten upp till högre än 10 eller 12. Det är tydligt, att de konservativa deputeradena tills vidare ämna hålla sig i bakgrunden och icke vilja uppträda, innan hela situationen klarat sig. De 116 medlemmarne af tierspartiet inskränka sig till) att vidblifva sin deklaration af den 12 Juli, men intaga för öfrigt en ytterst försigtig och afvaktande hållning. Den oreda, som för närvarande råder i vensterns leder, kommer derföre hvarken regeringen eller de konservativa till godo. France uppmanar alla ordningens och frihetens vämner att i de lediga 4 valkretsarne uti hufvudstadenöfverenskomma om fyra modeoch Magne skulle ha varit uppdragna! i I i I