Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1869, sida 1

vid slutet af korridoren, och i det har talade, upplyftade han en tung gardir framför en djup fönstersmyg, och medai han uppehöll madame de Lestrelle met sin ena arm, drog han Marcelle in i sön stersmygen med den andra. De hade knapp uppnått detta osäkra gömställe, förrän korridoren uppfylldes af fackelsken, stam. pande fötter och ljudet af röster, som ropade deras namn. Skenet trängde äfven genom den tjocka gardinen, bakom hvilken flyktingarne stodo tätt invid sina fiender, och under ett ögonblick sågo Gavarnie och Marcelle hvarandras ansigten. Hennes uttryckte en bönfallande tillit, hans var allvarligt och beslutsamt, emedan han insåg att det skulle vara barmhertigare att döda henne med egen hand, än att låta henne falla i dessa vilda karlars våld. Ej ett ord vexlades dem emellan, ty den enda möjligheten af räddning berodde af deras tystnad. Madame de Lestrelle låg der kall, marmorhvit och sanslös; lyckligtvis hörde hon således ej de vilda rop, som kallade på henne, och att en af hennes tjenare erbjöd sig att visa vägen till hennes rum. Ett tjut af raseri förrådde att hennes flykt blifvit upptäckt, och skaran rusade till den andra sidan af slottet. Nu, nu! sade Gavarnie, då korridoren plötsligt höljdes i ett mörker, som visade att deras fiender hade aflägsnat sig för ett gonblick, — genom skogen till prestgården; och i det han upplyftade madame de Lestrelle i sina armar, skyndade han obemärkt utför trapporna ut i den mörka natten, der han med en slags instinkt följde vägen till skogen och slutigen uppnådde den täta skugga, som korkräden och jernekarne erbjödo. De hade