Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1869, sida 2

Der fanns en hufvudtrappa, densamma som Bernadou hade dekorerat, och i ett af de vestra tornen en smal vindeltrappa, som sällan eller aldrig begagnades, med en liten dörr, som för de både till rummen i första våningen och ned till foten at tornet, medan trappan fortsattes upp till ett litet rum högst uppe i tornet, der gamla böcker och papper hade legat orubbade under åratal. Detta torn var den äldsta delen af slottet; det var så öfverväxt af murgrön, att ljuset knappt kunde intränga genom dess trånga fönster, och knappast en gång under året gick någon uppför den dammiga trappan. Dess bekanta ödslighet föranledde Lebrun att välja detta torn till sitt gömställe. Han hade lyssnat utanför det upplyst a rummet och upptäckt att madame de Lestrelle, Marcelle och Gavarnie sutto der; han hörde ett skratt, men kunde ej urskilja hvad de sade och drog sig undan till tornet, med den hugneliga tanken att de snart ej skulle skratta längre. Tornet hade två dörrar vid sin fot; den ena förde till trädgården, den andra till det inre at slottet. Den yttre borde nu vara stängd, men han visste att det var ett försigtighetsmätt, som tjenarne bruka