Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1869, sida 2

han sig sörvissad att tjenarne befanno sis i sina rum, att Marcelle, efter e.t kor besök i sin moders rum, hade begifvit si till sitt, och att Gavarnie sannolikt ej län. gre befann sig i nedra våningen. En varsam undersökning förvissade ho nom att detta var fallet. Lebrun var sjelfva verket ej någon storartad bof; har hyste ej något serdeles djupt hat till denns familj, hvars boning, tack vare honom snart skulle stå i lågor; han önskade serskildt att de skulle omkomma i lågorna ehuru han skulle bafva gladt sig åt hvarje missöde, som drabbade dem. Hans hut. vudsyfte var att komma åt penningarne och haudlingarne, och hans ansigte glödde af ifver, då ban instängde sig i det lilla rummet och började. använda de verktyg, han medfört för att bryta upp byrån. Det erfordrades vida längre tid, än ban hade beräknat; ett halft dussin gånger trodde han att låset gaf vika, och derefter gjorde han ett uppehåll, nästan andlös af öfverretning; han nödgades arbeta så tyst som möjligt; och likväl ljöd det buller, som han ej kunde undvika, så starkt unler den djupa tystnaden, att han bestänligt fruktade att det skulle kunna väcka ågon sofvande. Men det var i sjeltva erket sör svagt för att hinna långt, till less han blef allt otäligare, då tiden sramred, och han visste att hans stallbröder nåste befinna sig i närbeten, medan hans rbete ännu var ofulländadt. Slutligen gaf laflen vika och så plötsligt, att han ragide baklänges; men hastigt återhemtade an sig och kände efter den mellersta lan, den enda, som kunde innesluta krinet, som han hade sett. Han drog ut en häftigt, och hans ansigte blef likblekt;