Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1869, sida 2

så ca ny anledning hejdade honom; har hörde äfven den yttre dörren öppnas och snart förnam han tvenne hviskande röster och han anade nu att madame de Lestreltes kammarjungfin hade varit ute för att tillbringa en halftimma med någon vän, som hon ej ansåg lämpligt att öppet uppmuntra. Lebrun egde en ansenlig kallblodighet; han kände sig förvissad att hon ej skulle stanna för att skjuta till rigeln, men för att göra sig fullkomligt trygg i detta hänseende, och sedan hon tillstängt den yttre dörren, samt afskedat sin gäst, uppgaf han ett doft tjut, som jagade henne darrande och andlös till tjenarnes boningsrum, der hon e dölja sin oro för att undvika frågor. ick nu ned och fistadv rigeln på den inre dörren, så att den ej kunde begagnas i fall någon skulle försuka att draga n, och derefte de han en liten Jykta, samlade sina tyg, hvilka han kort förut hade kave stat ifrån sig i förtvillan, samt uppsteg ull det lilla runda rummet i spetsen al —3 kornet, i det han mumlade: S:t Jean Bapiste vare prisad! Jag hade ej tid att göra ett löfte! — Deruppe funnos ej några möbler, utom några byllor. Tjocke dam åg öfverallt. Lebrun såg sig omkring meur han höll upp sin lykta, iör att underka om hyllorna innehöllo något annat in gamla böcker och pergamenter, men juset visade endast huru tjockt både vägsar och hyllor voro betäckta af spindeläf. Han satte lyktan i fönstersmygen, nen tog bort henne efter några ögonblick, medan han erinrade sig att skenet kunde närkas utifrån, och han ställde benne såles på golfvet. Då han gjorde detta, ade hans blick ett föremål, hvilket