Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1869, sida 3

(Införes på begäran.) Det kan törundra många att f. d. brukspredikanten H:s ansökan hos H. M:t konungen blifvit föremål för våra tidningars uppmärksamhet och Lunds Veckoblads isynnerhet, då man vet att flera ansökningar af samma beskaffenhet blifvit gjorda af personer, hvilka lika med hr H. ej tagit studentexamen och ej aflagt några prof vid universiteten. Att dessa herrars ansökningar blifvit beviljade är bekant. Orsaken att denna sednare ansökan blifvit så mycket bemärkt finner man lätt af Lunds Veckoblad. Der står nemligen, att biskop B. förordat denna ansökan, utan att rådfråga sitt kapitel. Detta har förargat en viss person (man har ej svårt att gissa hvem), som, ehuru nykommen, gerna ville att han skulle blifvit rådfrågad och således få ha ett ord med i laget i denna vigtiga fråga. Han fann då för godt att genom Lunds Veckoblad få brista ut i klander mot biskop B:s åtgörande, likasom en biskop ej skulle ha rättighet till att i denna fråga få handla efter eget förgodtfinnande. Ingen behöfver emellertid frukta för ått biskop B. rekommenderar till tjenstgöring eller presterlig befattning i sitt stift andra än han fullkomligt känner och har förtroende till. Det märkvärdigaste är att en person, som sjelf nyligen sökt och blifvit befriad från mycket som lagen kräfver med afseende på hans plats, är den förste, som börjar tala om fordringar, men det är ej alla som kunna bära medgången. Att Lunds Veckoblad kallar hr H. för f. d. handelsbokhållare är naturligtvis endast för att förlöjliga hans ansökan, ty man begagnar väl till en person helst den titel, som hans sednaste befattning gifvit honom. U Imellertid måste Handelstidningen hafva från säkert håll inhemtat sina upplysningar angående br II., ty de stämma till alla delar öfverens med sanna förhållandet, ehuru en ,gammal lårare, som blifvit deraf förbittrad, ville komma med sin opposition. Insändaren har ej så särdeles stor aktning för de ,gamla lärare, som vilja bibehålla det horn de haft ,,i sidan till sina lärjungar, många år efter det lärjungarne kommit från deras ledning — och ej veta på hvad sätt de skola motarbeta en f. d. elevs sträfvande. Önskligt vore om dessa herrar lärare istället behöllo lika godt i sitt minne det man fordrar att de böra komma ihåg, men ej slappade af, som så ofta är fallet, blifvande allt mer okunniga. Man finner lätt af de insända uppsatserna i tidningarne, att hr H:s fiender hafva mycket att sköta, för att i sin mån kunna motarbeta saken.