Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1869, sida 2

väl hafva en timma på sig för att bryta upp byrån och tillegna sig penningarne, som han hade sett i herr de Lestrelles händer, innan hans förbundna anlände. Han hade tänkt på dessa penningar till dess det föreföll honom som hade han rätt till dem och beröfvades dem al en man, som var orättvist rikare än han. Det är omöjligt att skildra den ursinniga snikenhet, som beherrskade honom; han kände att han hvarken kunde äta, dricka eller sofva, förrän han bemäktigat sig hvad han kallade sitt guld. En passion beherrskade honom nästan lika så starkt som snikenheten, nemligen nyfikenket; och äfven i sin ifver att dölja sig, då han nalkades slottet under den bestämda natten, kunde han ej afhålla sig från att lyssna utanför tönstret i ett af de östra tornen, der ett ljussken visade att familjen vistades denna qväll och lemnade den stora salongen mörk och öde. Slottet reste sig mörkt och dunkelt i dimman, tilldess Lebrun kom helt nära det; han mumlade för sig sjelf: ,,En god brasa blir treflig i natt, och gnuggade sina händer af fröjd vid denna föreställning. Ilan hade redan beslutat hvar han skulle dölja sig. Jemte de två långa korridorerna, den ena öfver den andra, med utsigt åt terrassen, och hvilka sträckte sig genom hela byggnadens längd mellan de östra och vestra tornen, lågo en mängd små rum, som stodo i förening med hvarandra och hildade en labyrint lika förvillande för en fremling, som gångstigarne i skogsparken nedanför.