att hafva bränt slott och kloster, och dessutom halva vi ej tid att lyssna till lokaal underrättelser. Två år derefter kommo herr de S:t Xist och denne deputerade åter i beröring, och det var då som Robespierre, på höjden af sin rörfärliga makt, skulle uttala en dom som herr de S:t Xi-t emottog med samma gäckande, artiga buzning, hvarmed han helsat det kulistör de frihetsträdet på Ibarraye: torg, ehuru han denna gång ej undgick den hotande döden. Vare sig af mod eller af iörakt för plebejerna, som dömde dem, så mötte ätven de sämsta bland Frankr tes adelsmän döden med upprätt panna. Ödeläggandet at slottet S:t Xist gjorde en hel mängd personer rikare än de någonsin hade drömt sig och öfvertygade Jean Lebrun, att om slottet Lestrelle kunde behandlas på samma söit, kunde byråns innehåll med säkerhet mammas. Men på det ej skatten kulle blifva uppbränd jemte huset, beslöt han att försäkra sig om densamma löre hans anhängares ankomst. Men det visade sig mindre lätt än han anade att förmå befolkningen att angripa detta slott. Han dundrade i klubben emot arla aristokrater och applåder: des i.vigt, och några af hans intimare vänner följde hans antydningar samt påyrkade förstöringen af slottet Lestrelle; men förslaget emottogs med tvekan, mycket olik let enhälliga bifallet till angreppet på S:t Xists boning. Det herrskade en stor aktning och tillgifvenhet för herr de Lestrelle denna trakt, der han hade tillbragt större lelen af sin lefnad och undvikit det stora nisstag, som begicks af egendomsherrar, wilka bodde i Paris och voro kända af!