en förtjena en stor belöning genom at återställa dem, eller kanske komma i besittning af jorden, medan hans fordne herr antingen vandrade bort som tiggare eller dog i ett fängelse. Det var mer än möj ligt, ty Lebrun började finna med glädje att det lönar sig att fiska i grumligt vatten. Han beslöt att ej anförtro affären med byrån till någon annan än sig sjelt, men alldenstund det kunde hafva föranledt någon afundsjuk kamrat att försöka nedsätta honom, ifall det blifvit bekant att han hade inträngt i slottet och stulit byråns innehåll, öfvervägde Lebrun i sitt sinne huru penningarne och handlingarne skulle kunna försvinna på det naturligaste sätt, utan att någon viss skulle kunna anklagas för denna törlust. Hans tankar sysselsatte sig härmed på klubben, medan en af medlemmarne du-drade mot dessa S:t Xist, besmittade af aristokrati, rofsaglar, hvilkas näste borde nedrifvas, så att man blef yr3let qvitt. och vid denna punkt af talet dånade en sådan åska ai bisallsyttringar från åhörarne, att rutorna darrade i fönstren. Slottet S:t Xists öde afgjordes denna natt, och vid daggiyningen blef det nedbrändt ända till grunden; det lörsta, men inzalunda det sista, som föll tör befolkningens hat i denna nejd. Hela familjen var frånvarande; då markisen, som oaktadt sina många fel dock ingalunda var någon pultron, inställde sig inför nationalförsamlingen och eftertryckligt påyrkade straff för dem, som hade brännt och plundrat hans slott, uppsteg en ung deputerad vid namn Robespierre och svarade: — Mina herrar, jag anser att vi böra handla med klok eftergitvenhet mot medborgare, som äro anklagade för