Genom tjenarne på slottet Lestrelle ersor Lebrun allt hvad som tilldrog sig der, i förhoppning att kunna använda det för sina egna ändamål, och han brukade smyga sig ditut nattetid för att emottaga deras underrättelser, ifall ingen af dem hade under dagen besökt hans värdshus , Lanternan, Medan han en qväll smög sig omkring slottet, varseblef han Marcelle och herr de Lestrelle inbegripna i samtal, och glittret af guld träffade hans snikna blickar. Han skällde vid denna anblick och aflägsnade sig, öfvertygad att en stor summa i guld förvarades i byrån, måhända tillsammans med sastebref. Här fanns ett medel mot alla svårigheter, ifall han kunde bemäktiga sig skatten utan att behöfva dela med någon. Det föll honom in att angilva herr de Lestrelle, som en aristokrat och tyrann, inför den förfärliga Komitå de Recherches, som lånade ett villigt öra till hvarje angifvelse, men efter något öfvervigande beslöt han att uppskjuta detta tills längre fram, ty det kunde hända att uibunalet icke nöjde sig med att fängsla herr de Lestelle; det kunde måhända äfven konfiskera hans egendomar. Lebrun hoppades att icke blott komma åt penningarne utan äfven sastebrefven, och antint) Se II-T. N:o 259