moder, men för herr de Lestrelle, som hon förlorat ur sigte, fruktade hon mycket. I hennes eget hem, i det lugna skyddet at hennes trädgårdar, föreföll faran henne endast som en spännande ghet, men för houom, från hvilken underrättelser kommo sällan och ovisst — ty kommunikationsmedlen voro illa ordnade — för honom, borta i Parisertumultet, darrade hon så som hon ej kunde darra för sig sjels. Gaxrarnies nästan beständiga närvaro lugnade madame de Lestrelle hvad henne och Marcelle angick; ett lif utan en enda sorg, solljust och omhuldadt, hvarunder hon hade varit sin omgilnings drottning, gjorde att oro och fara endast föreföllo henne som toma ord; och en varm, ehuru ej (djup ömhet hade glädt henne sjelf och hennes närmaste, utan att någonsin blifva en börda eller ett bekymmer för henne. Det dagliga lifvet på slottet fortgick som vanligt, ehuru en ängslig ovisshet förnams, och äfven visade sig en obehaglig förändring i sätt hos några bland tjenarne, hvilka emellertid icke kunde alskedas, emedan de i så fall kunnat blifva verksamma fiender. Inga gäster kommo nu för att upplifva slottet, ty de större egendomarne i grannskapet stodo antingen öde eller voro förstörda; deras egare hade flytt eller samlade sig omkrirg den vacklande tronen, för sent för att stödja den, eller hade öfvergätt till folkpartiet. Under denna enslighet sjönk madame de Lestrelles lefnadsmod; hon kunde ej lefva utan denna lifvande beuudran, hvilken var lika nödvändig för henne som kärlek för qvinnan. (Forts.)