mera kompetent till en lärostol, än den som blifvit behörigen examinerad och godkänd. Kompetensen för det presterliga kallet bör alltså icke ovilkorligen vara beroende af studentexamen, om denna också bör utgöra regeln det är detta och ingenting annat vi i dennn del yrkat. I öfrigt känna vi icke den omtalade f. d. handelsbokhållaren personligen. Nu säges det, i dagens Göteborgspost, att han salanat förmåga att genomgå härvarande elementarläroverk samt derefter att taga studentexamen vid universitetet, hvaraf skulle framgå, att han på hufrudets vägnar skulle vara temligen svagt utrustad. Detta är saker, som vi icke känna, men det förändrar icke vårt omdöme i den delen, att mannen må ega rätt att, oberoende af studentexamen, undergå förhör i hvad till hans presterliga kall hör. Visar det sig då, att han icke består de erforderliga kunskapsprolven, eller eger de gåfvor i öfrigt, som till detta kall hör, så blir han naturligtvis underkänd i denna pröfning, hvarifrån det aldrig varit fråga om att frikalla honom. ir ärado kollega, Göteborgs-Postenk, betonar vigten deraf att statskyrkans prester skola ega hufvud och kunskaper, ja ystå på höjden af tidehvarfvets bildning, hvarigenom de skulle bättre än hittills frigöra sig från den döda dogmtron, hvilken gör kyrkan orörlig och hvaraf framkallats ropet på en grundlig reformation. Detta är den ena sidan af saken. Men man kan äfven upptatta saken så som man säger att en framstående kyrkans man härstådes gjort, då han yttrat: ,,Må vara, att den unge mannen ej är synnerligt begåfvad på hufvudets vägnar; men han undår också derigenom säkrare dessa otrons illelser, hvarför de goda hufvudena så ätt falla offer. Det ligger utan tvifvel mycken sanning äfven i dessa ord, hvarmed, i sjelfva verket, G.-P:s sammanfalla. Vår kollega vill hafva in goda hufvuden i kyrkan, på det att de må i henne införa en friskare anda och skaka på ortodoxiens fjettrar; men just derföre måste man, från ortodoxiens ståndpunkt, vara rädd för dessa ,starka andar, som ej förmå lägga sitt förnuft ,under trons lydnad. Vi ana att vår kätterska kollega häremot vill invända: ,, Men så skola ju statskyrkans prester komma att bestå af enbart dumhufvuden. Vi medgifva, att det ligger en viss sanning äfven i denna invändning, men hvad skall man g icke-dumhufvudena blifvit så för tidens villosatser och ondska, att de icke vilja blifva prester? Dessutom må man ej glömma, att det är åt den enfaldige beskärdt att fatta sanningen mången gång sare än den klyftige. Och det är saning frågan här gäller, d. v. s. trons sanning, evangelii sanning, d. å. Augsburgiska bekännelsens sanuing. Den som uppfattat henne är vis nog, är kunnig nog (,gudsfruktan är vishetens begynnelse), har godt hufvud tillräckligt. Vi hoppas, att vår ärade kollega ännu icke gått så långt på villfarelsens väg, att han icke erkänner denna sanning. Oc om han det gör, lärer han stå, att det betyder något fö statskyrkan, om hon sar in ett och annat svagare hufvud mer eller mindre. Nu anmärker vår kollega, att biskopen i detta stift visserligen icke skulle till dispens förorda ,en bestämdt anti-schartauansk eller i allmänhet mera rationalistisk prest-kandidat. Detta är möjligt, men det skulle icke hafva hindrat oss, att äfven i afseende å en sådan kandidat vidhålla våra principer. Och månne ej biskopen kunde med fog mot G.-P. anföra: ,skulle ni hafva afstyrkt dispensen, derest mannen hyst edra äsigter? I fråga om principer gäller för oss icke att mannen hyser den ena eller andra religiösa åsigten, utan huruvida han är, genom kunskaper och andlig håg, qvalificerad att bekiäla ett kall, hvari han redan verkat, äfven om han icke passerat studentexamens grad. I öfrigt hafva vi från en aktad insändare emottagit en uppsats, hvari detta imne: Prestens bildning, värmare utveckas, och vi skola med det första lemna ordet åt honom. Anmärkning mot jernvägsstyrelsen. : Aftonbladet läses: Med anledning af serättelsen derom att vid sednaste statsevision skulle gjorts svårare anmärkninAAA 24