triotisk svaghet, men gåfvo efter; och Lebrun var missnöjd dermed, hade p ningarne och dokumenterna större värde för honom än sjelfva hämdenoch äfven han antog således detta vilkor. Han var nästan säker om att kunna smyga sig in obemärkt, dölja sig tills natten inbröt och förskaffa sig ett par timmars tete-a-tele med den dyrbara byrån före sina anhängares ankomst. Midnatten var den tid, då baudet skulle inträffa. Ehuru planen hölls hemlig, hade Gavarnie dock fått en sådan vink om förestående fara, att han blef nästan förtvillad då han insåg huru litet han kunde göra, och huru ytterligt värnlösa co Lestrelles voro under denna förfärliga tid, då hvarje klass förenade sig emot aristokraterna och var mäktig i sin förening, medan adeln flydde eller i enstaka tall trotsade stormen. Den tid hade ännu icke kommit, då hvar och en, rik eller fattig, ädling eller bunde, sväfvade i lika fara; ännu var stormens raseri endast riktadt mot adeln. Ehuru herr de Lestrelle vid sin afresa från Ibarraye ej visste att någon särskild fara hotade hans familj, kunde blott vigtiga affärer och hans önskan att rådgöra med sina vänner i Paris förmå honom att aflägsna sig från hemmet under en sådan tid. Han, hvilken på afstånd observerade le allmänna tilldragelserna, insåg tydligare in de flesta hvarthän de skulle leda. ädeln i allmänhet hade blott en dunkel, bestämd förkänsla af möjlig fara; knappt ågon af dem söreställde sig att det kunde ortfara länge, eller hvad de hade att rukta. Det var svårt för dem att tro på n personlig fara. Marcelle hyste nästan: igen fruktan för sig sjelf eller för sin!