Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1869, sida 2

klor. Vid ett tillfälle hade en förtviflad gäldenär anropat herr de Lestrelles bistånd, och sålunda hade mäster Lebruns åtgöranden kommit till hans herres öron och uppväckt hos honom en vrede, hvaraf man ej hade trott honom vara mäktig. Lebrun glömde aldrig den upplyftade käppen och den stränga tillrättavisningen, och han skulle genast hafva blifvit bortkörd, såvida ej madame de Lestrelle, rörd af hans ödmjuka böner och bedyranden, hade utverkat nåd för honom, ty han ansåg det ej öfverensstämma med sin fördel att just då blifva afskedad. Herr de Lestrelle åtnöjde sig slutligen med att sjelf betala den andre tjenarens skuld och att uttryckligen förbjuda Lebruns ocker. Han trodde att han blef åtlydd, men husbönder veta ej alltid så noga hvad som föregår inom deras hus, och Lebrun lade detta till andra fordringar, för hvilka han en gång ämnade utkräfva betalning med ränta. IIans afskedande genom Marcelle ökade räkninsen, men denna gång passade det bättre för honom, emedan han tänkte öppna ett värdshus i Ibarraye och förena denna affär med sin förra. Vid alla större företag erfordras kapital, och Lebrun fann att hans planer hämmades af brist på några usen francs. Hans egen kännedom om ockrare hindrade honom att vända sig till lem, och han ansträngde sin bjerna för itt finna något annat medel, hvarigenom nans börs kunde fyllas, och rasade i sitt inre mot alla rika, som egde hvad han nehöfde så väl. Småningom började en förhoppning visa sig för honom. (Forts.)