Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1869, sida 2

sör att ej ätven nu begagna ett brnkbart dylikt. Alla ledamöterna af klubben kunde uppskatta det nya behaget att ostrassadt få hota och förfölja de högre klasserna, men utom herr Fevre var Lebrun kanske den ende, som hade ett bestämdt syftemål. Han hade ej några patriotiska drömmar, intet specielt hat mot adeln, utom att han hatade hvar och en, som egde större förmåner än han sjelf, men han hade en plan att utföra och ett gammalt agg att tillfredsställa. Ända från sin barndom hade denna värda person haft en synnerlig talang för ocker. Redan som barn hade han samlat nästan en liten förmögenhet genom att låna ut små summor till sina lekkamrater mot ofantlig ränta, hvilken sällan betalades med penningar, utan med hvad helst de kunde undvara för tillfället, ofta saker af tredubbla värdet mot det lånade beloppet. Med sin nations instinktmessiga beundran för en lycklig spekulation betraktade hans kamrater honom med afund och respekt; hvar och en önskade sig vara lika så klok som lille Lebrun. Han tillät ej denna talang att ligga overksam under sednare år. Lebrun fullföljde sin väg med ihärdigheten hos en person, som känner att han har en kallelse; och medan han var på slottet Lestrelle, fanns der knappt en tjenare, som ej var skyldig honom summor, hvilka förökades på ett så öfverraskande och oroande sätt, att hela tjenstpersonalen fruktade och böjde sig för honom. Han ansträngde dem sällan, ty det passade honom bättre att hafva sina penningar utestående mot hög ränta, än att en gäldenär skulle göra en stor ansträngning, inlösa kapital och räntor samt undgå hans