HV 1 ——nnn— — Eit och annat. Ur naturens bok. Djarverlden — och icke blott den, utan ifven växtverlden — företer ett allas krig mot alla. Arter kämpa mot arter, individer mot individer. Fejden fortgår natt och skonslöst. Här gälla, skaldens ord: , lifvet är a är rätt. nes i våra dagar grubblare, liknande de gamle gnostikerna, skulle de, pekande på detta genom århundraden fortgående blodiga skådespel, utropa: ba viicke rätt, å vi å, att denna blodbestänkta verld, arekula, icke kan vara skapad af en god Gud? Hon är den hårde och och grymme verldsfurstens (demiurgens) Aktom oss för en sådan slutsats! Aktom oss att i naturen inlägga känslor och förnimmelser, som torde vara henne fremmande! Förblandom icke sjelfbevarelsedriften, som tillhör allt lefvande, med kunskapen om döden, som tillhör endast menniskan! Vårt förutvetande om förgängelsen rer icke dessa otaliga väsen; de njuta sin tillvaro och I af lifvets gäfva mer oblandadt än vi. De känna icke vår sorgliga konst att i inbillningen ätergenomlelra förflutna lidanden, samt emotse och förstora de tillkommande. För dem finnes icke faran, förrän bon verkligen är inne, och döden i deras till nker bar dem med pl icke mätas med veta ock, att denna fejd ej är till för sin egen skull; han är, såsom den store nan visat, ett af de medel, genom hvilka djuroch växtverlden omdanas till allt högre och ädlare former. De lidanden, som vi tycka oss se i naturen, äro en städse fortskridande skapelses födslovåndor. Smärtan, den fullt medvetna, den djupt sargande, möter först i klighetens verld. Men der möter ock rsta gången smärtans hugsvalarinna, kärleken, och budet: ,älsken hvarandra inbördes genom hvilket detta lifvet förknippas med ett annat och högre. Stängom gel, ty det ras n, som a och böra genom ömsesidigt bistånd kliggöra hvarandra. Den tänkande menniskan kan således med oblandade känslor, utan att störas af dystra intryck, lyssna till hvad naturforskarne ha att berätta om organismernas lif och strider. Tack vare den riktning Darwin och hans skola inslagit, egna sig nu naturforskarne mer än någonsin åt undersökningar på detta område, der nyckeln är att finna till många af skapelsens hitintills beslöjade hemligheter. De åtnöja sig nu icke med att bestämma och beskrifva arternas former. Resa de nu till de delar af jorden, der djuroch växtlifvet rikast och mest ostördt utvecklar sig, så sker det icke endast för att samla oc hemföra döda och väl torkade eller prepa rerade kroppar, utan än mer för att utransaka lifvets yttringar och följa , kriget tör tillvaron i dess tystaste skiften och dess mest dolda följder. Genom sådane studier komma de till öfverraskande upptäckter, som sträcka sig långt utöfver 200logiens och botanikens hittills varande gränser. Ett bevis härpå är zoologen Wallaces nyligen utkomna ,, Resor i malayiska arkipelagen, ett verk, som väckt stort uppseende för de nya utsigter det öppnar åt snart sagdt alla håll: för historien, för i för läran om formernas föränelighet och arternas omgestaltning, såväl som för den egentliga zoologien. Vilja mina läsare höra något om djurens maskering? Det är ett kapitel ur , kriget för tillvaron, som ej är minst intre Utrymmet nöd dast några stri till hvilket V drag. Striden för tillvaron föres med mån faldiga både anfallsoch förs arsvapen. Till de sednare hör , den naturliga maI öknarne bära djuren en . gul eller brunaktig hår-, f eller fjällbeklädnad; vid polerna bära de oftast en ljus; hos oss i de tempererade zonerna åter finnas djur, som först om vintern anlägga en grå eller hvit hårbetäckving. Hvarför sker detta? Emedan de derigenom lättare undgå sina fienders spanande blickar. De på triden lefvande insekterna likna ofta den bark, på hvilken de sitta, och skyddas derigenom bättre för de insektätande foglarne. Den grodfiendtlige storken har säkert mången gång gåt! miste om löfgrodan, emedan hon bär grä gets färg, hvari hon döljer sig. Men de skyddande likheterna inskränka sig ej til färgen; de sträcka sig äfven till formen och rätt besynnerliga former efterapas. S. finnes det plattryckta gräsgröna insekter hvilkas ,,mask bäst antydes af det nam de fått, nämligen , vandrande löf-; så fin nas gräshoppor, som likna torra qvista! samt fjärilar, som, fullkomligt lika gulna de löf, hänga på buskarne i tropiska sko gar. En safåding på Borneo lenmad Val å kallad spök-gräshoppa, hvar 1:14. AÄ föntarlad avic da drag ur detta kay e lemnat många nya han bastigt slutat för lifvet