Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1869, sida 2

— Da vill således bort till ställen, de allting är främmande för oss, sade Berna dou till Veronique och utan att gifva ak på Gavarnies fråga. — Ni skulle aldrig ha blifvit hvad n är, om ni icke hade gjort så sjelf, sad Gavarnie, medan Veronique stod trumpen i strid med sin missbelåtenhet och ånger — Ja, ja, jag gick bort, men ni ana ej, herre, hvilken tid det var för mig. D: jag begaf mig i väg, då jag ej längri kunde se denna dal, då hvarje träd ocl fält var främmande för mig, tyckte ja; att en klippa tryckte mitt bjerta. Jag satte mig bredvid vägen och hade ej moc att gå längre. Jag sade till mig sjelf at jag skulle gå tillbaka, om ej något tecker antydde för mig, att jag borde fortsätts min resa, och i detsamma flög en skara vildänder öfver mitt hufvud; det var der ärstid då de lemna oss, och jag tänkte. De komma från sjön i Valcreuse, de skola en gång återkomma, och det skall också du-. Jag fortsatte min vandring tills jag ej längre kunde se bergen, och då kunde jag åter andas. — Ni lemnade er far, syster och kansko andra efter er. Om ni hade haft dem ni älskar med er — — — Ack, min herre, det skulle ha gjort letsamma. Om hvar och en, som var mig är, hade varit död och borta, skulle jag mdå ha längtat tillbaka lika mycket. Jag an ej hjelpa det. — Ni älskar ert hem mycket. IIvad nig angår har jag hatt så många hem, tt jag ej kan känna som ni. För mig estår lifvet uti att veta, att jag är min gen herre, med verlden framför mig och agenting som förskräcker mig.