Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1869, sida 2

— En man bland män! upprepade Bernadou och spratt till, likasom hade dessa ord trängt genom hans hjerta. — O, min bror, hur lycklig det skulle göra mig! ropade Veronique. — Det är så ensligt här, aldrig någon att tala med, och om jag går ned till staen, betraktar vårt eget folk mig kallt, emedan vi stå oss bättre än dem, och stadsfolket hånar cagoterna. Der finns intet hus der jag kan titta in på ett par minuter, ingen vän, med hvilken man kan tala om ens älskade, ingen fästman att få, intet barn att kyssa. — Du har aldrig förr sagt så, sade Bernadou. — Jag trodde att du hade allt hvad du ville. Du brukade säga så. — Jag kände då inte till andra menniskors lif. — Ah, sade Bernadou och såg på Gavarnie, hvilken förstod både blicken och tonen så väl, att han svarade: — Ja, jag vet att jag har spelat henne ett fult streck, och jag önskade attdet vore ogjordt. Herr de Lestrelle skänker mig sin vänskap, vill ni inte lita på mig?