Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1869, sida 3

Red:n har emottagit efterföljande uppsats, hvilken vi meddela med uteslutande af ätskilligt, som ej hör till den sak, hvarom fråga är: Om Nya Varfvets ösvertagande af sångväråsstyrelsen. Nya varsvet, som i högre stil tituleras med Göteborgs depöt af kongl. skärgärds-artilleriet, har, om man får tro en insändare, som 1863 i Dagligt Allehanda yttrade sig derom, sedan 1528 tyra åtskilliga gånger varit proponeradt till indragning och försäljning, hvilka förslag dock al tid genom behjertade mäns allvarliga föreställningar gått om intet. Nu har det åter i en hast blifvit begärligt och eftersträfvansvärdt. Först har iortifikationsgenezalen anmält sig att få en del upplåten, tör att der inlogera disciplinsoldater; dessa skulle de; des och på Rya nabbe användas i och för anl. ande af batterier, hvilkas nytta alla betvisla, och hvilka, ifall arbetet påbörjas, saunolikt komma att i brist på medel förblifva stående halffärdiga, såsom sorgliga minnen och bevis på, huru man i Sverige kan sluddra bort penningar utan agn. Straxt derefter anhåller generalfängdirektören hos regeringen, att Nya varfvet med jord och allt måtte öfverlätas till fängvärdsstyrelsens förfogande. Herr generalsångdirektören bar nemligen fått den ideen att vilja lära våra banditer, och fångar att odla jorden, och att sedan erbjuda: dem åt jordbrukare som drängar. Det är icke utan att man förvånar sig öfver, att just Nya varfvet fallit i smaken att arrangeras ; som experimeatalfält åt dessa olycksfoglar, då det r bekant att nuvarande arrendätorn af varfvets jord odlar densamma jemte egen tillg med två, säger två, drängar; då nu köksträdgår darne kunna plöjas at två man, skulle således in alles fyra personer kunna sysselsättas med jordbruk; hvad alla de andra sko Å fö ingen, utom möjligtvis fångvårdsstyrelsen. För öfrigt inser hvar och en, som sett Nya varfvet och dess vidsträckta läge, att bevakningen måste blifva särdeles svår att handhafva, och k i generalsångdirektören bereda sig på, att rymningar derstädes ej komma att höra till sällsyntheterna, samt får man derjemte beklaga Göteborgs samhälle isynnerhet, som, efter hvad man kan ha skäl att förmoda, får vidkännas första besöken af dessa ,jordbrukselever, hvilka naturligtvis i sitt nya frihetstillstånd ha behof af såväl penningar som kläder m. m. Då varfvet sista gången var i fråga att försä jas, blef det 1563 värderadt till en summa af 1,200,000 rdr rmt, ehuruväl det troligtvis vid nybyggandet kostat betydligt mer. Att sjöförsvarsdepartementet nu skulle öfverlemna detta etablissement utan ersättning åt fångvårdsstyrelsen, kan man ej gerna tänka sig, så mycket mer som stora, penningar beböfvas för anskaffande af fartyg m. m., och icke heller kan man tro att fängvärdsstyrelsen endast skulle så begagna det, emot skyldighet att i händelse af behof återlemna detsamma; ty då blir det med Nya varfvet som med kongl. jagtvarfvet i Stockholm, som för flera år sedan uppiäts till fortifikationen. Numera kan man der ej se tecken till något varf; stora präktiga kaserner för pionierkåren äro uppbyggda och flera inrättningar antyda, att det skulle blifva nästan omöjligt för flottan att återtaga sin egendom. Det är ej många som ha kännedom om den ringa summa, som sjöförsvarsdepartementet bekostar för underhållandet och vidmagthållandet af såväl fartyg och båtar som den mängd byggnader, hvilka å Nya varfvet förefinnas — den utgör 3,000 rår rmt om året; dessa sägas ej kunna reserveras från ett år till ett annat, hvadan större reparationer äro svåra att åstadkomma, men befinner sig dock stället i bästa skick, något som mer än en gång väckt förundran hos sådana besökande, som, från Stockholm t. ex., händelsevis kommit att taga varsvet i betrakta Der lär, som det tyckes, den allmänna tron vara gängse, att depöten skulle vara förfallen och nära i ruin. Om denna opinion tillkommit genom illasinnade personers ätgöranden eller huru, är icke lätt att fundera ut. I afseende å fångvårdsstyrelsens gjorda anhållan, r man öfvertygad om att densamma ej till regeingen öfverlemnats, såvida ej någon myndighet inom sjöförsvarsdepartementet derför varit gynnsamt stämd, och man förmodar att chefen i förvaltningen, kommendör Adlersparre, är den som egentligen vill depotens indragning, och detta för att kunna göra en besparing. Ins. af 1563 framkom med beskyllningen, att det varit flottans amiraler och de som önskade tillintetgöra skärgårdsvapnet, som velat depotens indragning; men hvad skall den värde ins-, om han ö ö ö