Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1869, sida 1

han, då han ej erhöll något svar, — men ni bör ej lemna ert hem så der utan skydd. — Ah, jag måste gå till kyrkan, och om jag lulmäde att jag blifvit oroad, skulle mina föräldrar sätta sig deremot. — Och likväl blef ni mycket uppskrämd? — Ja, svarade Marcelle okonstladt, — men man får ej afhälla sig från en pligt, emedan man blifvit skrämd. De åtskiljdes utanför slottsportarne. Gavarnie återvände och tog vägen längs ån, hvilken den sista stormen hade förbytt till en ström, hvars gröna färg nästan doldes af skum, då dess vågor brusade fram öfver klippgrunden och förde med sig uppryckta granar och björnbärsbuskar. Vinden hade knappt saktat sig samt vaggade furornas kronor och åstadkom en vild, dyster musik ibland dem, då han hven förbi, medan molnen jagades framåt på himlen och nedsläppte studom några tunga regndroppar. Höststormarne hade infunnit sig med den framskridna årstiden, och vi ädret hade varit dystert och hotande alltsedan stormen, hvilken skingrade hopen kring frihetsträdet på Ibarrayes torg. Gavarnies steg voro lätta, då han skyndade framåt, likgiltig för den hotande stormen; en känsla af frihet upplifvade honom alltid, då han befann sig utom Ibarrayes gamla vallar. Han tänkte på de blå, dansande vågorna, som voro honom så kära, och på det vilda hafvet, som sköljer de norra kusterna af hans nya hemland; granskogarne i bergsdalen, genom hvilken han gick, voro uppfyllda af kända ljud och erinrade honom något om Canadas väldiga skogar. Stammarne uppstego till en ansenlig höjd, och marken