Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1869, sida 1

sade på engelska, för att ej förstås af hennes följeslagerska: — Min far reser i morgon. Kan han vara trygg? Gavarnie tvekade; derefter blickade han upp och svarade: — Ni anar ej hur gerna jag skulle vilja säga att jag är öfvertygad derom. Och jag tror verkligen ej att någon olycka kan drabba honom, tillade han, och tänkte snarare på de böner, som nyss hade blifvit uppsända, än på de scener, till hvilka herr de Lestrelle begaf sig. — Jag önskade att ni följde med, då skulle jag ej vara orolig för honom, sade Marcelle, och dessa enkla ord fyllde hans hjerta med en fröjd, hvilken han ej sökte förklara för sig. Hon vände sig bort för att gå, då hennes tjenarinna utbrast: — Ah, madame, kan inte herr kapten följa oss till portarne? Man kan inte veta hvem som finns i närheten, och om maI dame inte är rädd, så är jag det deremot. I — Hvad har händt? frågade Gavarnie. — Då vi kommo fram till kyrkan, satt någon gömd i ett träd och ropade: , Fill lyktpålen med aristokraterna! svarade Marcelle med en synbar rysning. — Det lär dåraktigt, ty jag tror knappt de veta här hvad en lyktpåle vill säga, men jag -Iskulle bli tacksam om ni ville följa mig. Jag hade tänkt be herr Bergörat derom, men det säges att han är så opopulär, att s(jag ej ville öka illviljan emot honom geInom att låta honom visa sig i sällskap :i med en afskydd aristokrat, som jag. sl — Och ni ämnade ej fråga mig! sade Gavarnie förebrående. — Omständigheterna ursäkta ett litet fel mot etiketten, tillade