Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1869, sida 1

Gavarnie såg Marcelle knäböja, med ansigtet doldt i sina händer, i den afskiljda bänk, som tillhörde hennes familj; hon åtföljdes som vanligt af en kammarjungfru, hvilken ej var så försänkt i andakt som hennes herrskarinna och snart varseblef Gavarnie, samt lutade sig till Marcelle för att underrätta henne om sin upptäckt. Men Marcelles orörlighet tycktes hejda hennes ifver, och hon återtog sina egna andaktsbetygelser. Gavarnie var öfvertygad att Marcelle hyste farhågor för sin saders tillämnade resa och bad för hans säkerhet; han snarare gissade än såg huru fast hennes händer voro hopknäppta öfver hennes ansigte, och att hon skälfde af snyftningar, som hon äfven här sökte undertrycka. Huru många generationer hade ej knäböjt på denna plats, sedan tempelherrarne byggde kyrkan, och bragt sina böner och tårar till kanske det enda öra, till hvilket de vågat anförtro dem! Marcelles ögon voro torra, då hon steg upp för att lemna kyrkan, men hennes sorgsna, tankfulla blick trängde till Gavarnies hjerta. Ian visste att det skulle vara ett brott mot etiketten att tilltala henne utom sitt hem, och i hennes moders frånvaro; han had tillräcklig erfarenhet af en provinsstads grymma sqvaller fö att vilja utsätta henne derför, och sökt besluta sig för att endast göra en bugning samt aflägsna sig, då bon stannade och