Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1869, sida 3

nism hotas nu med undergäng. Han omslingras af en parasit, till hvilken fröet hitbläst öfver hafvet. Utländska vinkelpredikanter kringsmyga i landet och sprida sina villomeningar. Och de finna insteg i folkets sinne — hvarför? Emedan menniskan, i stället för att tromt och ödmjukt underordna sig det beståendes auktoritet, vill i sitt eget inre, i sitt irrande förstånd, i sitt osäkra samvete, finna rättesnöret för sin tro. Hvilken högfärd! Hvilken förmätenhet! Kufvas icke detta godtycke, krossas icke denna sjelftagna rätt att tro och tänka hvad man sjelf behagar finna sannt och riktigt, så faller med japanska religionen japanska staten. Den som ifrågasätter statsreligionens myndighet, skall snart komma derhån att ifrågasätta kejsarens, att ifrågasätta furstarnes och feodalherrarnes. I sen, hvad frågan giller: vår tillvaro, ingenting mer och ingenting mindre, I ädle daimios! Jag kan således icke underlåta att anbefalla stränga åtgärder mot sckteristerna. Jag föreslår, att de häktas och utskeppas till de aflägsnaste öarne och der underkastas tvångsarbete, tills de assvurit sina villfarelser. Talet helsas med bifall. Derefter uppträda andra talare. som resonnera mindre lärdt och mer praktiskt. En af dem föreslår, att alla affällingar skola med brännjern märkas på panna och armar, så att de rättrogne må genast igenkänna dem och sky deras själamördande sällskap. En annan anmärker, att den föregående talaren förgätit sjeltva proselytmakarne, som äro de värsta brottslingarne, och endast tänkt på deras offer. Han föreslår derför ett tillägg till den förres motion, enligt hvilket proselytmakarne skola kastas i hafvet. Fjerde talaren är en gammal, strängt rättrogen och grundligt studerad daimio, som beklagar, att ingen under diskussionen ännu uppvisat det ondas egentliga; källa. Vår ortodoxi har på sednare tider, blitvit så löslig, så ,latitudinarisk, så scklektisk. Det är endast få, som känna; sol-religionens skarpa begrepysbestämningar och noggrannt sormulerade dogmer. Knappt, att solpresterna känna dem, än mindre adeln, aldra minst folket. i! Följden har blifvit, att från buddhaläran insmugit sig panteism och slikt otyg: i den ursprungliga nationella religionen. Denna måste ränsas från ogräset, och sedan det skett, bör bon inpreglas uti sin rena form i hvarje japanskt hjerta. För att stå starka mot sekteristerna från den barbariska jsvestern måste alla Japans barn samlas kring en bekännelses fana. För att komma derhän, måste i lag päbjudas, att hvarje nyfödt barn förklaras ullhöra Shinto-religionen och af närmaste kantschi (solprest) inregistreras i ett ordentligt fördt födelse-register ... — Men hur går det då med Buddhareligionen? afbryter någon talaren. — Vi hafva 40,000 buddha-prester i landet. Japan är uppsyldt af Buddha-pagoder och vi kunna icke vänta, att den indiska villsarelsens talrika bekännare skola utan vidare: omständigheter finna sig häruti 7)... — Ådle broder! genmäler den gamle: daimion, — här stack du fingreti Japans: sår. Ilvartill tjenar att orda om statsreligion och bekännelsens enhet, när vi sjelfva begå den synden att icke blott tillåta; Buddhalärans utöfning här i landet, utan tillochmed betrakta den som en klaglig kult med rättighet att ega jordagods? Mitt förslag, som jag ock iform af motion skall framlägga, är, att buddha-lärar, om icke förbjudes, dock förklaras förlustig alla legala rättigheter, samt att dess tempelgods indragas och fördelas mellan furstarne och adeln. (Stormande bifall.) Mina herrar, vi kunna göra det, ty vi hafva magten: allt som i Japan bär svärd vid sidan bekänner sig till den rena läran (den gamle daimion slår på sin sabel, och ett i illmänt ranenskrammel dånar genom salen.) Den enda betänklighet vi kunde hysa mot att mottaga sådana gods är, att den indiska giftörten så länge odlats på de markerna; de äro emellertid feta, och om vi mvända dem fromt, till solgudens ära... Ja, ja! Vi förstå dig!) Föregående taare hafva, som skyddsmedel mot den euopeiska irrläran, föreslagit tvångsarbete, andsflykt, brinnmärkning och dränkning. Jag nekar icke att dessa medel kunna i sig sjelfva vara goda, serskildt i fråga om kristna, hvilka, enligt hvad jag vet af holändska böcker, användt ungefär samma medel mot sina vinkelpredikanter och afsällingar. Sådane ha de nämligen brukat väl icke brännmärka, men steka lefvande öfver sur ved. Men jag vill fästa den höga församlingens uppmärksamhet derpå, att dessa medels användning kan bringa oss i krig med Amerika, England, Frankrike och de öfriga barbariska magterna. Vi böra desto heldre afstå från dem, som det gifves andra medel, helt fredliga medel, som verka tyst, men ojemförligt Säkrare ... Den vise daimion uppräknade nu dessa medel. De voro: mförandet i alla japanska skolor af en strängt ortodox. men lättsattlig soltjenst-katekes; öfversättning till japanska språket af Confucii och Mencii skrifter och deras spridning till allt folket; införselsårbud för europeiska böcker af religiöst innehäll; förbud för infödda japaner att besöka europeiska skolor; utbredandet af ett arbete på japanska språket, som skall skildra, huru de krist