Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1869, sida 2

Det var omöjligt att säga hurnvida hon verkligen insåg sakernas tillstånd. Uennes starkaste driffjeder var att så hastigt som möjligt undgå hvarje obehaglighet; hon ville om möjligt afligsua bekymren från dem, som voro henne kära, men det var henne omöjligt att dela dem. Likasom hos många qvinnor hade hennes själsutveckling stått på samma punkt som vid den period, då hennes hjerta verkligen höjde sin röst, och det var då hon som sen ung brud de sig ömt vid sin make. — IIennes sinne hade derefter aldrig åldrats. Hennes make och dotter bade ej beböfo att så omsorgsfullt skydda henre mot den fara, som de offontliga angelägenheterna började iugifva; den långvariga frid hon ätvjutit hade gjort henne djerf, och hon var ur stånd att fatta någonting så allvarligt som verklig fruktan. Hvar och en, som erfor hennes på en gång glädjande och förtrollande förmåga, kunde endast tänka sig henne i förening med beundran och lycka, och då Lafontaine skref: Jag är ett flyktigt ting, Som fyr från ros till ros, måste han hafva tänkt sig en glad, fjärillik varelse, sådan som madame de Lestrelle.