Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1869, sida 1

heten, då jag är borta. Jag mi äste genas resa till Paris. Jag förutser att om ja, inte snart realiserar en del af min förmö genhet, skola min hustru och mitt bar blifva tiggare, och jag kan cj förspill: tiden med en korkesponden is med min sak förare. Jag måste vara på platsen. Me om ni är nära, skall Gabrielle känna si; trygg. — Huru skall jag kunna tack er oföränderliga vänlighet? utropade Ga varnie med en ifver, som föranledde her. de Lestrelle att småle. — Ja, fortfor han då han märkte det, — det är ingen ring: vänlighet att emottaga mig som ni ho gjort alltsedan den första gången jag sår er; jag tror ej att det finns någon annmar familj i Frankrike, som skulle hafva glöm att jag är en vaubördirg, skiljd från den genom en verld af sociala för hållanden Det är omöjligt att icke känna harm, då man finner att ingenting, hyarkon storhet eller ädelhet, om man än egde dem i högsta grad, kan fylla denna klyfta. — Ni hämnas, min bäste Gavarnio, genom att ringakta adeln. Hvad mig angår ha mina små mossor gifvit mig en lexa; det finns ingen bland dem, baäar obet tydlig hon än förefaller, hvars stamträd ej lemnar våra långt efter sig. I i korta 0 ej våra sligiled mot deras! Men låt css återgå till mina förslag. — Ni tänker väl ej taga er fon med er? — Nej, visst inte. Jag vill hålla dem aflägsna från min brors och svågers bänder. Men hur skall jag kunna lemna dem? Ni känner ju de sednaste olrygg igheterna. Sextiosju slott förstörda inom några da; i trakten kring Måcon, trottiosju i Daulågr