Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1869, sida 3

dersökningar verkställdes i Dessous-le-Moustiers gård, der man fann liken af de 3 kreaturshandlarne. Dessous-le-Moustiers fängslades och tillstod, att han hade mördat alla tre bröderna, efter det han hade berusat dem. Han hade strypt offren och derefter fräntagit dem penningarne, hvilka, enligt hans utsago, dock ej uppgingo till mer än 3,000 francs. Såsom medbrottslig har han uppgifvit en gammal herde vid namn Huan. Mördaren förnekar att hafva ibjälgifvit sin hustru; men att han det gjort är troligt. Han anklagas nu för åtskilliga andra förbrytelser, hvilka man dock icke ännu anat bevisa. Dessous-le-Moustier är vid 29 års älder. En spökhistoria. Följande sannfärdiga berättelse har blifvit red:n at Dalpilen meddelad: Häromaftonen sutto några personer — en prest, en militär och en domare — hos apotekaren i L:s socken och språkade om ett och annat. Det ena samtalsämnet aflöste det andra, och sedan man talat om de nyliberala och Jöns Pehrsson, om Napoleon och det röda spöket, kom man genom en viss idassociation in på kapitlet om spöken i allmönhet. Medan vederbörande sålunda läto sin fantasi fritt sväfva omkring i andeverldens hemska regioner, hade tiden i verkligheten på sina vingar fört vårt lilla sällskap några timmar närmare den timliga tillvarons gräns, och med en viss känsla af dyster högtidlighet togo gästerna vid niotiden farväl af sin värd samt gjorde sig redo att anträda den redan i föreställningen mindre angenäma hemfärden vid en i förhållande till ,, våra hyggliga landtbors stränga vanor redan sen timma. Utkomna i böstattonens becksvarta mörker kände de, hvar för sig, en kall kåre draga utefter ryggraden, men utan att hängifva sig åt några reflexioner öfver, huruvida det obehagliga intryck de rönte bärledde sig från luften eller någon annan öfverjordisk inflytelse, fortsatte de vandringen framåt. Det dröjde dock icke länge förrän de erforo ett oemotståndligt behof af att medelst samtal förkorta den återstående delen af vägen, och det hos vännen afbrutna resonnemanget upptogs nu åter. Ilärunder närmande sig kyrkan tyckte de sig förnimma ett något ovanligt ljud. Var det väl prasslet af de fallande löfven från allens björkar, bland hvilkas gulnade kronor den revolutionära höstvinden nu som bäst anställde sin förödelse? Plötsligt stannade de, gripna af fasa. Det var tydligen orgelns brusande toner, som trängde till deras öron. Hvad var att göra? Icke ginge det an att låta fruktan få öfverhanden. De voro ju samt och synnerligen stridsmän, den ene med andans svärd, den andre med det verldsliga svärdet och den tredje med lagens hammare. , Framåt, så är mitt ödes bud— tänkte hvar och en af dem, och i känslan af sin värdighet, bemannade de sig och gingo ned till kyrkan. IIvad fingo de väl höra? Den ena profana dansmelodien aflöste den andra. På en liflig polka följde en yster vals och på denna åter en oral. Hvilka andar drefvo väl här sitt vilda spel? Med hjertat i halsgropen framträdde våra vandrare till den närmsta kyrkdörren; den var stängd; de gingo till den andra och tredje; äfven de voro stängda. Efter det samtlige dörrarne blifvit undersökta, utan att rekognosceringen lemnat något annat resultat än det nämnda, begåfvo sig våra hjeltar upp till organistens bostad för att få nycklarne till kyrkan; men organisten var ej hemma, och icke heiler funnos nycklarne på sin sedvanliga plats. Våra tre vise mån höllo nu råd, hvarefter de åter gingo ned till kyrkan, derifrån den bizarra musiken ännu alltjemt lät sig förnimma. Men nu var måttet rågadt, det nattliga äfventyret måste få ett slut och, samlande både sina andliga och lekamliga kratter, steg presten fram till stora kyrkdörren, slog derpå trenne väldiga slag och ropade med hög och imponerande stämma: ,År det menniskor, så öppnen, är det — någon annan, så vik hädan! Men icke heller detta hjelpte. De mystiska tonerna brusade fortfarande genom tempelhvalfven. Sedan emellertid den andlige stridsmannen förnyat sin allokution, som likväl denna gång åtföljdes af bultningar, hvilka till följd af den bandl!ande personens stigande otålighet erhöllo en förvillande likhet med ett virtuosmessigt utfördt puk-ackompagnement, tog detta skruf, ty orgeln tystnade och straxt derefter gaf det inifrån kyrkan kommande ljudet af steg ytterligare tillkänna, att de nattliga tempelskändarne uppvaknat ur sina musikaliska meditationer. Varsamt öppnas nu en dörr framme i koret, och ut rusa treune karlar, ar den ene likväl, tack vare den lättsotade s-sonen, efter en stunds fortsatt springande gripes och fasttages. Nu blott några ord till förklaring. Kyrkan i antydda socken är för närvarande under restauration. En af de vid detta arbete anställde personer hade den afton, hvarom här är fråga, sammanträlfat med en yngre bonde, till hvilken han stod i förtrolig bekantskap. Det är icke ovanligt, att en och annan af socknens ynglingar af allmogeklassen biträder vid orgelspelningar i kyrkan, och den sistnämnde personen var just en af dessa. Såsom ofta brukar hända då vänner råkas, helst då, såsom vid detta tillfälle skedde, sammanträfkandet eger rum nära intill krogen, bjöd man på en sup. Det stannade emellertid icke härvid. När man hade fått! en sup, ville man hafva en till, och så fortgick pokulerandet, till dess stämningen uppnått den grad af liflighet, att man kände behof af att gifva sin glädje luft i toner. Vare sig att de värda gynnarne icke för tilltället voro vid god röstdisposition eller att skälet var något annat, nog af — sången gick icke riktigt bra. Musik skulle man dock ha, det kunde icke hjelpas med mindre, men något; instrument fanns ej att tillgå. Vid en ny sup rann! plötsligt en ljus id upp i hjernan på wohlthät: — ,Jag har nycklarne till kyrkan och dess präktiga orgel! utropade han; och för ate icke vara ensamma om det nöje, som väntade dem, lockade de en tredje person med sig, och så bar det af till kyrkan. Hur nöjet aflopp, vet läsaren redan. 2 ORD