Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1869, sida 3

sednaste Landskroria-dningarne icke haft något att förmäla. Resande från Landskrona ha deromot berättat, att L. af ett misstag blifvit inbjuden till borgmästaresexan, att han vid detta tillfälle förolämpat slera personer och illa förgått sig emot sin förman. major Oden . så att han ä it skiljd från sin tjonst, såvida icke den sorgliga tilldragelsen inträskat, som beröfvade honom lifvct. Stadstiskal Österberg lärer er ha tilldelat L. ett slag med flata handen, hvilket dock kade tiil påföljd att den olyckl rlastad som han var, föll baklänges och spräckto hufvudskålen; men Österberg klandras gt för det han, sedan L. blifvit inburen i vaktramme st och man öst vatten öfver honom, lät honon timmar förblifva i detta tillstånd, utan att dr försorg om att han blef tranisportorad till hkemmet. (Från Pelsingborg.) Tullbergska rättegångsmålet. Från Räe! skritves den 21 dennes till . Öcesund-PostenProcesserna mellan ,,bönderna och ,herrem nen fortgå ännu i ganska stor skala, äfv mellan myndigheterna och f. korporalen Samucl Tullerg. I går förekommo flora mål emellan bönderna under grefve Däckers å Eilinge gods och bemålde grefve; i dag ha likaledes handlagts mål mellan bönderna under file Y t Barsebäck och sideikommissarien grefve Ilamilton, likasom emeilan landstiskalen IIOImStröm. åklagare, och Samuel Tullberg, svarande. De förra tvistade som vanligt om bättre rätt till egendom, och bönderna nnder Barsebäck f rade sig angåcnde våld vid vräkningen och derotter af dom inhöstad gröjda, hvilket af grefve 1 milton och andra persomer åtalades. Bönder svarade sig sjelfva, men för gretve Däcker in sig sekreteraren Olsson från Luod och för greive Hamilton auditör Larsson. Häradshöfding Avd berg ledde rangsakningem med den bumanitet a alltid utmärker honom, den klarhet i uppfattt gen och det jemna lugn, som aldrig sviker honom. Rörande målen mellan de s sk lida bönderna der 1. iu k kareniot refereaen avser sis Köra närmare va rättegången för dagen mellan allmänna åklagaren Holmström och Samuel Tuliberg. At de upplästa protokollen från föregående ting framzick, att Tullberg då personligt uteblifvit och att rätten beslutat det Tullberg tills i dag skuile genom kronobetjening till rätten hemtas. Rv aOl tidigt på morgonen anlände Tullberg i sällskap med ett par fruntimmer och sin stora portfölj, utan annan eskort. Då protokollen bufvit justerade, förklarade Tullberg att han aldrig bade bli vit stämd i detta mål, trodde, efter hvad han veta, att stämningen vore uppsatt och?unde ven af åklagaren sjelt. Vidare påstod. Svar att han ej inginge i svaromål nu, enär s saken ej 22 hörer under allmänt åtal, anser att åklagaren är obefogad kära i detta mål; vill veta hrem som befullmäktigat honom; önskar att bönderna måtte personligen inställa sig, då svaranden vore beredd styrka sin oskuld. Af handlingarne upplsstoes på hvad sätt IIoImström uppträdt som åkhgare: Fyra bönder under Barsebäck: nemligen rrevdatorerna Per Sve syn, Ola Ottosson, peri ygasson och Anders Ols son, bade ongifvit svarmden hos kon. befh:de och anhållit derstådes om mställandet af åtalet. Ko befh:de bade på grund häraf, genom resolution, törordnat åklagare. Domaren aftordrade iu åklagaren att uppgifra de förbrytelser, hvarsöre svaranden tilltalades. Åkla garen påstår, att svarmden låtit komma sig til Jast: att hafva på sveklgt och bedrägligt sätt, få att tillnarra sig penninar — cirka 3 å 1.000 rdr —, uppfordrat bönderna att tillställa opplos pp; att hafva förespeglat dem frdelar och derföre narrat dem anställa rättegång, fördelar dem han ej kunzat bereda dem; uppviglat dem till att ej fullgöra sina skyldigheter, samt slutligen att svaranden icke allenast mot de fyra angifvarne så förfarit, utan jemväl mot alla andra, dem ban haft att göra med, Tullberg påstår ännu att han ej vill ingå uti svaromål och unpgifves. till ytterligare stöd härför, att angifvarne ej nden, i förklarade svaranden, utt al Lörda Vittaen voro viga att i målet vittna, enär de voro angifvare, och ville svaranden i allt all ej ingå uti svaromal. Domaren uppmanade mi svaranden att ej bråka onödigtvis, utan bad bänom godvilligt srara i målet. Då förklarade svyxanden, att hån på hr dom hafvandens uppmaning ville svara, och öppnade fördenskull sin portfölj hvarur han sramtog handlingar och framlemnale, hvilka skulle tala till hans fördel. Sålunda söretedde svaranden ett af honom anskaffadt sideikomissbref, hvarmed han ville visa att fideikommissarien ej egde mera egen. dom än detta bref utvisade, sör så vidt han ej på annat vis kunde styrka åtkomsten af det omtvistade; företedde dessutom en kongl. dom, som visade att bönderna förlorat det sökta på grund deraf att de uraktlåtit ställa borgen för kostnad och skada, hvadan således deras ärende icke kunde till pröfning upptagas. Då svarandens hufvudmän uraktlätit dessa prestanda, menade Tullberg, att han icke kan hjelpa att målen sårlorats. Vidare förklarar Tullberg muntligt, alt han, som förut hatt rättegångar för bönder under Gustaisberg, hvilket blifvit bönderna der Barsebäck m. Il. bekant, af dessa senare besöktes först 53 4 gånger, men likväl ej då personligen anträf rades; Tullberg bodde då i Spännarebygget; men att Tullberg derefterslutligen blef af samma bönder afbemtad hem till Barsebäck, hvarest hos Isak Andersson utsattes ett sammanträde, der de miss nöjda bönderna med Tallberg öfverenskommo om att T. för deras räknbg skulle utföra rättegången. T. inhemtade, att er numera afliden person vid namn Laurell (stadsiskal i Malmö) för c:a 5 år tillbaka utlöst några papper, och med bönderna samtalat om samma tngelägenhet. Tullberg åtog ig att sköta rättegången och skret stämningsanökan. Uti de han lingar, som T. dessutom till domstolen aflemnade, visades att, sedan rättegång börjat, de fyra förutnämnde bönderna afgitvit protest emot Tulibergs ombudsmannaskap, men cj förr än första domstolen dömt i saken. T. vädjade likval till högre rätt och fullföljde målet, men som nämndt är, försummades prestanda och målet atstamade, på af gresve IIamilton derom gjord påminnelse. Således förundrar det T., att man nu vill åtala honom, för svek och bedrägeri m. m., sedan hans hufvudmän, först och främst genom deras protest cch sedan genom uraktlätenhet att förebrivga föreskrifna prestanda gjort honom overksam att kunna i laglig ordning fullfölja målet i högsta domstolea.1 Förklarande T. i öfrigt, att han icke handlat på grund af snikenhet, eller egna suppositoner, utan att han hade på god tro, på böndernas enträgna derom gjorda begäran, i öfvercnsstämmelse med utlösta ha andlingar, att utföra böndernas sak, och att de sjeltva orsaken till resultatet för närvarande; och påstår Tullberg ännu, att han anser fidoikommissarien till Barsebäck icke hafva annan rätt till omtristade egendomar, än den han förut i sina rättegångsskrifter antydt, och att rättelse likväl deruti kan ske, Åklagaren yrkar ansvar å T. enligt 22 kap. strafflagen. Tullberg anhåller om rättighet att framdeles få föra ansvarstalan å åklagaren, för det denne in ör