Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1869, sida 1

— Pappa! Till Paris? Det är farligt. ), låt mig då få följa dig. — Du, min stackars flicka! Hvad skulle let tjena till? frågade herr de Lestrelle ;ch smålog sorgset, i det han lade sin rand på hennes hufvud. — Att åtminstone så dö tillsammans, jöd svaret i hennes hjerta, men hon kunde j uttala orden; allt hvad hon hade hört och känt denna afton öfverväldigade henne, och hon brast i tårar. Herr de Lestrelle hade aldrig förr sett hennes fattning så rubbad, och det skakade hans egen. — Marcelle, sade han och steg hastigt upp samt talade med otålighet, — bespara mig detta. Jag kan ej uthärda det. Du måste lyssna till mig för din mors skull. Hon aftorkade sina tårar: hon var färdig till allt för att bespara honom smärta. — Mitt barn, sade herr de Lestrelle med sin vanliga milda röst, — jag ville ej vara hård mot dig. Vi lefva i en sorglig tid, och jag skulle önska att du hade en bror. Jag ser ingen naturlig beskyddare för dig. Om de Champfort vore i Frankrike, eller om du kunde bege dig till honom, — han hejdade sig och ett leende, som öfverraskade Marcelle, ty det var nästan skämtsamt, flög öfver hans läppar, — men vi ha ju hans ombud här. — Herr Gavarnie. Men hans åsigter — — — Hans åsigter äro en ung mans och hindra honom ej att vara en tillförlitlig vän, sade herr de Lestrelle nästan otåligt, och Marcelle ansåg det onödigt att bedja honom förklara denna oegentlighet. — Han må likasom de öfriga tro på drömbilder, men hans drömmar äro ett ädelt sinnes du skall ej finna något af Voltaires kalls