Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1869, sida 1

sade herr de Lestrelle med en suck, — en så stolt familj som S:t Xist upprepar ej en sådan fråga. Så länge han var i grannskapet, kände jag att det fanns någon, till hvilken jag kunde vända mig, men nu — — Han har rest härifrån, tror jag. — Ja, han tog farväl af oss den sista gången han var här, sade Marcelle och rynkade sina ögonbryn, då hon erinrade sig en elak hänsyftning, som herr de S:t Xist hade tillåtit sig rörande hennes vänskap för Gavarnie, men hvilken hon var för stolt att låta inverka på sitt upptörande. Det hade varit en partisk pil, som hven förbi hennes öra, och hvilken hon förgäfves sökte glömma. Det grämde henne att hennes uppförande kunde hafva blifvit utsatt för prat och en så naturlig vänskap misskänd, men då Gavarnie anlände till slottet, kom hon ej mera ihåg det, så behagligt fann hon hans sällskap. Herr de Lestrelle visste ingenting om detta och hade endast hört ett dunkelt rykte om någon fara, som hotat markisen i Ibarraye De sista nyheterna från Paris hade hunnit honom förr än underrättelserna från den närbelägna staden. Herr de S:t Xist hade öfvertalat sin moder att skynda tillbaka till Paris, men sjelf stannade han qvar några dagar i ett slags trots och gjorde sitt afskedsbesök på slottet, likasom hade det endast varit fråga om att återsvända till sitt regimente, ehuru han känd den fara han äfventyrade genom att qvarsstanna der han var så allmänt hatad. — Jag ämnade ej återupptaga dett: ,lämne, — det är för sent. Jag ville en dart säga dig att jag måste resa till Paris och — —