Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1869, sida 1

Så vida de icke absolut gjorde detta, egde de fribet att gifta sig samt buro stiftets röda band och kors och hade titeln grefvinna, utmärkelser som tilldelade innehafvarinnan en viss rang samt oberoende. Sålunda återvände Marcelle från sitt kloster såsom grefvinna de Fayolles och intog sin plats på slottet Lestrelle nästan likasom en ung, gift dam. Madame de Lestrelle kände ej något äliggande att vaka öfver henne, utom ryckvis, då madame de S:t Xist var i närheten, och medvetandet att denna stränga domarinna misstänkto hennes efterlåtenhet väckte henne till ett svagt försök att utöfva en myndighet, som hon med glädje lade å sido innan kort. Ilon hade äfven ingenting emot att Marcelle hade valt sig ett nästan enstaka rum, ehuru de flesta döttrar brukade välja rum, som gränsade intill deras mödrars. Denna smak för ensamhet, som Marcelle visade, hade till och med sina fördelar, ty då gäster besökte slottet, brukade madame de Lestrelle samla en liten munter krets i sin sängkammare och spela kort samt deltaga halfva natten i deras pariser-konversation, likt andra damer vid denna tid. Madame de Lestrelle önskade ej alltid Marcelles närvaro vid dylika tillfällen, ty ehuru alltid en viss förtegenhet iakttogs, — och det skulle hafva ansetts obildadt att nämna saker med deras rätta namn, — hyste man dock en viss motvilja för act låta unga flickor deltaga i ett dylikt samtal. Societeten hade ej plats för ogifta fruntimmer, och ehuru Marcelle var stiftsfröken, skulle det hafva varit vida lämpligare om hon hade varit gift, äfven om hennes man hade varit guvernör i någon