skränet. Frihetsträdet vacklade och söll, skingrade hopen till höger och venster samt nedslog några bland dem, som ännu höllo S:t Xist. Under förvirringen sprang han upp, stötte undan dem som stodo honom i vägen, ilade mot en liten port, som stod öppen i en trädgårdsmur, störtade in och stängde porten på insidan, innan hans fiender hunno inse hvad som hade händt. Ett skri af raseri hördes ån hopen, då de märkte hans flykt, och ett ursinnigt anlopp mot porten följde, men den motstod deras ansträngningar under några minuter, och då de slutligen sprängt upp den och rusade in i trädgården, var den tom. Alla fönster i det angränsande huset voro stängda, och ingen möjlighet tycktes erbjuda sig att komma ditin; tjenarne i bottenvåningen, hvilka skyndade fram förskräckta, förnekade all kännedom om flyktingen, och en husvisitation af pöbeln visade att det innehöll endast förskräckta och laglydiga innevånare. S:t Xist måste hafva kommit ut på gatan. En del af pöbeln hämnade sin missräkning genom att plundra huset, medan återstoden skyndade vidare, till dess ett plötsligt rop från de främsta tillkännagaf att de hade fått en upplysning; skräddaren midt emot Gavarnies boning lutade sig ut från sitt fönster för att säga, att någon, som liknade en aristokrat, hade nyss inträdt i huset midt emot, och inom ett ögonblick öfversvämmades huset af en hop, som dock minskats af hällregnet, hvilket något stäfjade äfven den mest patriotiska ifver. Gavarnie återkom straxt derefter, alldeles genomvåt, och mötte ett dussin drypande patrioter, som surmulna nedstego från hans rum, medan gamla