Jningar hos torypartiet. Ufter att hafva återvändt från en kort resa till Förenta Staterna, gifte han sig år 1825 med en dotter till lord Skelnersdale, i hvilket äktenskap han haft 6 barn, hvaraf — som bekant är — redan ett, lord Stanley (som nu ärft fadrens titel och egendomar), gjort sig bekant som politiker och en tid varit utrikesminister. Kort derefter (år 1827) trädde han under Cannings korta, men minnesrika ledning af regeringen in i ministören som understatssckreterare för kolonierna, hvilken post han äfven bibehöll under lord Goderichs 5-månaders styrelse, men sedan lemnade. De derefter följande striderna mot hertigens af Wellington halft militära, halft aristokratiska styrelse gåfvo Stanley många tillfällen att träda inom skranket med hertigen, så att han, då ledningen af statsangelägenheterna år 1830 tillföll whigs, och lord Grey bildade ett nytt kabinett, trots sin ungdom blef vald till förste statssekreterare för Irland, i hvilken ställning han på samma gång måste bekämpa de irländska radikala, hvilkas! motstånd mot regeringen just på denna tid var förträffligt organiseradt afsådane män som O Donnell, Richard Shiel, m. fl., som arbetade på landets upphjelpande. På samma tid, som han med ifver och framgång bekämpade repealernas vidtgående planer och i parlamentet försvarade valreformbillen, lyckades det honom verkligen att vidtaga flera gagneliga åtgärder för att befrämja det irländska skolväsendet, lagskipningen, 0. s. v.; men de hårdnackade strider, han måste bestå, voro dock säkerligen medvrerkande anledningar till, att han så småningom aflägsnade sig från whigs och närmade sig till torypartiet. I Mars 1833 blef han dock lord Glenelgs efterträdare, då denne lemnade sin post som kolonialminister, och whigpartiet visade dermed, huru de satte värde på hans understöd, då det just på den tiden gällde att genomdrifva negerslafvarnes emancipation. De hade icke förgäfves litat på hans talanger och duglighet; men det behöfdes dock all hans vältalighet och energi för att i denna sak öfvervinna öfverhusets motstånd, och redan året derefter ,,kom det uppenbarligen en ny anda öfver den hittillsvarande förkämpen för vhigs, hvilket just gaf sig tillkänna, då hans far ärfde gretvetiteln; tydligen syntes då, att han sjelf ville blifva ledaro af ett parti. Under dessa omständigheter var det troligt, att han skulle begagna första lägliga tillfälle att skiljas från sina kolleger i ministeren, och detta tillfälle erbjöd sig i Juli 1834 vid föreläggandet af billen om den irländska kyrkans besittningar, i det han nu inlemnade sin afskedsansökan. Hans exempel följdes af sir J. Graham, grefve Ripon och hertigen af Richmond. Detta oaktadt vägrade han några månader efteråt att inträda i den toryminister, som hade en så kort tillvaro, och bekämpade t. o. m. den reaktionära rörelse, som då uppenbarade sig. Då emellertid apropriationsklausulen, som kränkte den irländskEprotestantiska kyrkans egendomars integritet, hade medfört, att whigs åter kommo till rodret, skiljde han sig helt och hållet från sina förra kolleger och gjorde nu i 7 år (från 1835) gemensam sak med det nya konservativa partiet samt bidrog icke litet till kabinettet Melbournes fall. Härigenom närmade han sig sir Robert Peel, delade år 1841 dennes triumf och inträdde som kolonialminister i den af Peel bildade ministeren. Som en förklarad anhängare af de aristokratiska företrädesrättigheterna, understödde han Peels politik med mycken skicklighet, och de voro eniga ända till det ögonblick, då Peel beslutade uppgifva det hittillsvarande skyddssystemet och att upphäfva spanmålslagarne. Men härpå ville han icke ingå och afgick derföre i November 1845 ur ministeren för att bilda ett sjelfständigt konservatift parti. Redan år 1844 hade han som den äldste sonen inträdt i öfverhuset såsom lord Stanley af Bickerloffe, och som medlem af öfverhuset hade han särdeles godt tillfälle att bekämpa sir R. Peel i frihandelsfrågan. Underhuset saknade visserligen hans mäktiga vältalighet, men han blef dock der någorlunda ersatt af lord George Bentinck (som då redan drog Benjamin Disraeli till sig), som öfvertog ledningen af oppositionen i underhuset, under det Stanley öfvertog densamma i öfverhuset. Alla Stanleys ansträngningar voro dock förgäfves, och äfven efter whigministerens fall år 1851 sökte han förgäfves bilda en minister, ehuru drottningen lemnat honom detta värf. Det visade sig vara omöjligt att på nytt införa spanmålslagarne, enär då ingen man af politisk betydelse ville samtycka till att störta Robert Peels ekonomiska verk. Samma år deg. Stanleys far, och han anog nu namnet grefve Derby, under hvil