Trädet, sinnebilden af den nya regimen, stod redan på sin plats, men ännu ej stadigt fästadt, och det tycktes som skulle den böljande hopen, som hvarje ögonblick blef allt tätare, sjelf hota att kullkasta sin idol. Folkets uppmärksamhet var i detta ögonblick riktad på en man, som tycktes erbjuda det ett offer, och hvilken de hade gripit samt nedböjdt på knä samt nedtryckt hatten öfver hans ögon, och medan ett dussin händer höllo honom sast, röt hopen åt honom att blotta sitt hufvud och helsa trädet. Det var markisgde S:t Xist, som händelsevis var i staden, och för stolt att taga någon sidogata hade gått rakt fram öfver torget, utan att bry sig om hela ceremonien, och ej låtsat höra de vilda skri, som genast emottogo honom. I ett ögonblick drogs han ned och knäböjde nu fullkomligt stilla, men utan att göra det ringaste försök att upplyfta sin hatt, ehuru hvarje rörelse af hopen blef allt vildare, emedan den smakade den nya njutningen att hafva en af sina förra herrar i sitt våld. — Död åt aristokraten! Till lyktpålen med honom! Slit honom i stycken! Ned med S:t Xist! skreko otaliga röster, bland hvilka qvinnornas äfven hördes, då Gavarnie skyndade fram mot torget. Stormen, som hade hotat under hela eftermiddagen, utbröt nu i sitt vildaste raseri. De första dofva mullringarne at åskan förenade sig med hopens skri och tjut. Nu brusade en våldsam stormil genom de trånga gatorna ned mot torget, medan i samma ögonblick en blixt bländade allas ögon, hagel smattrade mot hvarje ansigte och regnet öste ned från de svarta molnmassorna. Rop af oro efterträdde vrede