en tjenst, som var förenad med en betydande fara. Han tycktes anse att han beviljade Gavarnie en ynnest genom att antaga den. — Gavarnie kunde ej säga om hans bekymmerslösa fattning var låtsad eller ej. Markisen pratade med samma lätta likgiltighet, till dess skymningen och den stormiga aftonen hade tömt gatorna och gjorde det jemförelsevis tryggare för honom att lemna sitt skydd. Gavarnie blef verkligen glad, då denna tid var inne, ty han kunde icke blott hafva erhållit besök af någon bekant, för hvilken han fått svårt att förklara en fremlings närvaro, utan han erfor äfven afsmak för pariserrouns cyniska samtal, och han beredde sig med stor ifver att följa honom till tullen, samt roades, oaktadt ögonblickets allvar — ty risken var stor både för honom sjelf och S:t Xist — då han såg honom antaga en gång och hållning så olika hans vanliga, att han blef nästan oigenkännelig. De gingo ut tillsammans och mötte Catherine i trappan. Hennes små svarta ögon tindrade vid åsynen af dem, och herr de S:t Xist sade med en förtrolig nick till henne: — Herr kaptenen och jag göra en liten promenad tillsammans, och han skall medföra åter det jag lofvade. Hon drog sig tillbaka i sitt kök och muttrade: — Den der har tankarne med sig! Men jag önskar att han inte måtte sätta den käre gossen i klämman! — Hennes käre gosse var Gavarnie, för wilken hon hyste en verklig tillgifvenhet, om ej tillät någon annan än hon sjelf att dedraga honom. — Ni mötte henne på er väg till mitt um? sade Gavarnie, som fattade sakens ammanhang.