ligen eger en sådan talang. Jag har ofta behöft att hastigt byta om drägt. Denna peruk — en frack — en bit kol ur er kamin och en förställd röst samt krökt rygg satte mig i stånd att med tillräcklig framgång spela rollen af en äldre notarie från Paris. Jag sade folkets herrar deputerade att jag var herr Fövres kusin, som kommit hit för att lemna er några råd angående er process, hvarjemte jag sökte lemna upplysningar rörande mitt eget fasttagande; kortligen, jag började finna situationen rätt rolig, men de hade för brådtom att låta mig njuta deraf tillräckligt. Nu återstår det endast att jag beger mig hom. — Omöjligt förrän det blir mörkt. Och sedan ni väl kommit ut ur staden, så tillåt mig uppmana er att ej dröja i dess grannskap. Den tappraste man är vanmäktig mot en retad folkmassa. Earbleu! Det är just inte frestande att dröja, för det närvarande. Ni vilja alla bli fria, som ni säga, men ingen vet att respektera den andras frihet, sade herr de S:t Xist med en plötslig harm. — Och hur skall jag komma härifrån? — Vi skola i skymningen följas åt ut ur staden; ni skall begagna mina kläder och göra er så oigenkännelig som möjligt. — Vill ni att jag återsänder dem till er? — Nej, svarade Gavarnie. — Det skulle ej öka er popularitet, om det blef bekant att ni hade fört mig ut ur staden, förklädd som en af edra vänner. Trefliga tider! Vive les Etats-Generauz, sade markisen och gnolade en populär visa. Gavarnie beundrade den kalla beredvillighet, hvarmed markis de S:t Xist emottog