demonstrationen den 26 Okt. När desse herrar ville uppträda för det afgifva ett svaromål, hvarför de blifvit inkallade, så blefvo de helt enkelt nedhyssjade. Ett sådant handlingssätt från en solksörsamlings sida har med skäl blifvit ogiiladt, och lifliga protester deremot hafva afgifvits från Pariserarbetarnes sida, hvilka bestridt herrarne i Belleville rätt att tala i folkets namn, under det arbetarne gilla demonstrationens inställande, i det ej mindre än 8 deputationer sökt öfvertala den gamle d:r Raspail att afstå från sin afsigt att infinna sig vid lagstiftande församlingens stängda port. Har sålunda den 26 Oktober förlupit utan att gifva den kejserliga styrelsen och polisen anledning att utveckla någon materiell kraft, så återstår helt visst för denna styrelse en allvarsammare kamp inom representantförsamlingen, så snart denna blifvit öppnad. Demedlemmar af venstern, som nu afböjt revolutionen, skola hafva dermed vunnit mycket i moralisk kraft att göra sina fordringar på laglig väg gällande, och det skall nu icke blifva så lätt för en m:r Cassagnac med konsorter att nedtysta dem med ropet: I ären revolutionärer! De skola ock hafva äfven sjelfvo lärt sig skilja mellan demokratien och demagogien, af hvilka den sednare är den förres värsta fiende. Sakernas utveckling i Frankrike beror derefter helt och hållet derpå, huruvida Napoleon III är fullt beredd att lämpa sig efter de nya förhållandena och ärligt öfvergå till det parlamentariska styrelse-sättet. Visserligen blir det ingen lätt sak för representationen att bota de djupa refvorna efter det personliga regeringssystemet, framförallt i fråga om statens finanser; men detta arbete kan och skall helt visst genomföras, såvida den kejserliga styrelsen, sin pligt likmätigt, dertill medverkar. Här möter då den någa, som i närvarande stund står på dagordningen öfverallt i Europa, d. ä. reduktioner i krigsbudgeterna. Återställande af fredstillståndet med deraf följande afväpning eller statsbankrutt, se der det alternativ, hvaremellan de flesta af Europas stormakter hafva att välja. Det ena eller det andra; det tredje gifves ej. Så står måhända den händelse närmare tör dörren än man anat, hvilken vi mer än en gång vågat förebåda, eller att statsbankrutten skall rädda Europas folk från soldatväldet. Ännu kan taran för denna kris besvärjas; men i ett och annat land, t. ex. Italien, har han redan inträdt. Den kejserliga regeringen skulle genom ett initiativ till armåväsendets inskränkning ej blott återställa det egna landets finanser och dermed dess lugn i öfrigt, utan ock tillvinna sig sympatier hos alla andra nationer. Icke minst blefve detta fallet med Tyskland, som nu dignar under bördan af sina s. k. ,slagfärdiga armåer, för hvilkas uppehållande endast! finnes en giltig förevänning: faran för Frankrikes öfvermakt. I den stund detta spöke försvinner, skall konung Wilhelm — soldatkungen ex professo — ej längre kunna motstå den starka påtryckning, som upptätt äfven i Preussen, mot dessa militära under, som utsuga nationen. Att Österike och England äro benägna för afväpningen är påtagligt. Italien drifves dertill if nödvändighetens makt, och äfven Ryssand torde befinna sig snart nog i samma äge. Det är alltså på Frankrike och Preussen allt nu beror. Ett initiativ från cejsar Napoleon, och saken — denna sak, varpå Europas framtid beror — vore vunnen. Här föreligger ett tydligt angifvet motsift mot revolutionen; här föreligger tillica en stor försonande handling. Skallen Napoleon kunna bestämma sig derför? fran mu 8