hänga mig på stället. En qvinna lemnade sitt strumpeband till detta ändamål. — Jag var der, jag såg er fara utan att veta hvem de hade gripit. Jag skulle ha trädt emellan, om — — — Om jag hade dröjt tillräckligt länge. Men, mon cher, det ges tillfällen, då en man måste handla för sig sjelf. Inkommen i trädgården, med en stängd dörr mellan mig och hopen, ser jag ett fönster med en balkong. Jag skulle ha ansett det för högt att uppnå, men innan jag kom att tänka derpå, var jag på balkongen. Jag går genom rummet utan att möta en själ och tar denna peruk i förbigående samt en hatt, emedan min stannade qvar på torget. Jag finner mig på gatan och inträder i detta hus, men jag fruktar att jag var mindre lugn än jag trodde, tyjag misstog detta rum för de Lormes, en trappa längre ned. — Det var väl att ni gjorde det! Om ni hade blifvit funnen der, hade hvarje förklädnad varit förgäfves. — Så tänkte jag äfven, då jag upptäckte mitt misstag. Det var så ögonskenigen mindre farligt för er än för honom att bli blottställd, att jag stannade qvar, sade markisen kallt. — Jag föreställer mig att det älskvärda sällskap, som inträdde för att söka mig, tar mig för nåson af edra äldre vänner, hvilken ni rådrågar vid alla vigtiga tillfällen. — Men hur kunde ni förkläda er så nastigt? — Mon cher, ni påminner er, sedan vi spelade proverber tillsammans, att jag har on viss skådespelaretalang. Då jag hörde skräddaren midt emot ange mig, ansåg ag det lämpligt att försöka om jag verk