Göteborg d. 27 Oktober. Den 26 Oktober har aflupit lugnt i Frankrikes hufvudstad. Icke ens någon fiendtlig demonstration synes, såvidt man ännu känner, hafva stört lugnet, utan har fastmer kejsaren, då han visat sig på en promenad, blifvit helsad med yttringar af välvilja från det ,,suveräna folkets sida. Att sakerna så utvecklat sig har, såsom redan blifvit erinradt, berott väsentligen på den i behörig tid öppnade säkerhetsventil, som ligger i tryckfriheten, hvarigenom det revolutionära ängtrycket blifvit försvagadt. Franska folket synes också numera hafva lärt rätt mycket af erfarenheten, och så har man insett, att det är ej blott ett brottsligt tilltag, utan en galenskap att gripa till våldet och blottställa hela samhällets välfird, när man kan med fredliga medel betrygga folkfribeten och vinna uppfyllelsen af alla berättigade anspråk. Härtill har också kommit den lyckliga omständigheten, att planerna rörande den 26 Oktober kommo så tidigt i dagen, att man hunnit betrakta saken å alla sidor. Att öppetdiskutera frågan om en revolutions utbrytande på en viss dag innebäri sjelfva verket inställelsen af en sådan handling. Det är som planerade man på förhand utbiöttet af en eldsvåda. Det vore illa beställdt med polis och eldsläckningsanstalter, om man icke kunde förhindra en sådan händelse, då man blifvit underrättad om, när och hvar den skall utbryta. Revolutionerna af både 1848 och 1830 voro — det kan numera ej betviflas — öfverraskningar, icke minst för många af revolutionärerna sjelfve. Delågo, om man så vill, i den allmänna stämningen, i den med elektricitet tyllda politiska atmosferen — åtminstone gäller detta om 1830 — men utbrottet berodde på en antändning, hvilken ingen anat. Revolutioner kunna dock äfven vara planlagda och förberedda; men då sker detta i tysthet, och då blifva de sammansvärjningar, såsom fallet var med Napoleon III:s statskupp af den 2 December. Upptäckten är här detsamma som revolutionens omintetgörande. Att en revolution följt på en derom hållen offentlig diskussion, på utsatt dag, derpå visar verldshistorien intet exempel, och lärer näppligen komma att visa det. Utom andra skäl, som tala deremot, finnes det enkla, att en revolution, som kunde lyckas under sådana omständigheter, vore obehöflig. Makten låge ju redan på förhand i revolutionärernas hand. Till de händelser, som synas hafva gifvit pariser-befolkningen goda lärdomar, hör den som inträffade den 15 Maj 1848, dervid, såsom man nu känner, folkets varma sympatier för Polen begagnades såsom medel af Blanqui till att spränga national-församlingen, ehuru endast för ett par timmar. Man vill veta, att den gamle revolutionären rufvat på planen att få förnya detta uppträde den 26 Oktober i år, men skilnaden mot 1848 är den, att då kunde folket duperas rörande den hemliga atsigten med demonstrationen, och detta kan det icke nu. Det låter sig i allmänhet ej göra, att ockra alltför många gånger på ett folks ädlare känslor, emedan det, då man kommit under tund med de dolda afsigterna, vänder sig med ovilja mot stämplingarnes anstiftate, för hvilka det finner sig hafva tjenat tilllek oll. Hr Blanquis förmodade delaktighet var alltså ingalunda egnadt att befrämja de revolutionära planerna. En annan afledning erhöll den mot kejardömet fiendtliga opinionen i det famösa olkmötet i Belleville, hvarest fyra af den sttarsta venstarns mact f-metson aa ranra.