Catherine tittade ut ur köksdörren och skrattade åt dem, som sökt slyktingen der. Deras vilda svar visade att den tid var förbi, då ett skämt kunde lugna hopens vrede; dess lynne blef dagligen allt blodtörstigare. Då Gavarnie inträdde i sitt rum, studsade han vid åsynen af en äldre man, som lutade sig öfver hans bref och tycktes vara sysselsatt med att afskrifva det. Medan han stod förvånad, uppreste fremlingen sig, betraktade honom allvarsamt och helsade honom med en djup bugning; derester utbrast han i skratt och sade: — Parbleu! Jag vet ej hur jag skall ursäkta mig, såvida inte omständigheterna öra det. Jag hade ej mycken tid att välja en tillflyktsort, men jag försäkrar vid min ära, att jag för tio minuter sedan trodde att jag befann mig i min vän de Lormes rum. — Herr markisen! utbrast Gavarnie, som ännu knappt trodde sina ögon. — Den samme, kapten, till er tjenst. Tillåt mig prisa denna beundransvärda frack, som jag tog mig den friheten att låna; hvad den här peruken angår, — med dessa ord aftog han den, — fruktar jag att den svårligen kän återställas till sin egare, ty jag bekänner att jag knappt vet hvar jag tog den. Jag hade en aning att den skulle bli nyttig. — Men hur i himlens namn har ni kommit hit? — Såg ni den lilla episoden på torget? Min andel deri var helt ofrivillig; de tölparne voro så okunniga om höflighetens tordringar, att jag förgäfves föreställde dem att jag, såsom adelsman, hade privilegium på att bli halshuggen; de ämnade