Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1869, sida 1

LGULTLBUHKG. HANYELYID-ALÄ!. roll, hvari hon uppträdde, var så liten och obetydlig, att det af den var svårt att bilda sig något begrepp om hennes begåfning. För öfrigt har teaterdirektionen i år visat sig ovanligt spendabel, ty medan den eljest först brukar rycka fram med sina nyheter inemot säsongens slut, har den denna gång, oaktadt teatern blott varit öppen i omkring 112 månad, redan uppvaktat med tre nya stycken, deribland den snart i tre å fyra år bebådade operan ,,Paschaens Datter af Hertz med musik af Ueise. En original dansk opera är tyvärr en sådan sällsynthet, att förväntningarne voro i aldra högsta grad spända, isynnerhet som man kände Heise såsom en af våra mest betydande yngre kompositörer, och teaterdirektionen, hvilken ju tillfölje af sin ställning måste förstå sig något på spänning, hade sörjt för att vidmakthålla denna hos publiken genom att från säsong till säsong uppskjuta uppförandet, så att välunderrättade personer slutligen påstodo, att ,,Paschaens Datter alls icke existerade, utan endast var en frukt af teaterdirektionens fantasi. Slutligen kom hon dock fram i dagen, och den tacksamma publiken har ända hittills ständigt, hvar gång hon visat sig, emottagit henne med starkt och välförtjent bifall. Om säsongens första nyhet, I. P. Holsts Farbroer, som teatern gaf i anledning af kronprinsens förmälning och hvilken blott uppfördes denna ena gång, vill jag alls icke tala; den har sjelf grundlagt sitt renomt i Sverige genom det sätt, hvarpå den mottogs af den kungliga teaterdirektionen i Stockholm. De öfriga nyheterna ha varit Munchs tragedi ,, Lord William Russel, som gjort stor och förtjent lycka, icke minst genom Wilhelm Viehes mästerliga utförande af hufvudrollen, samt Henrik IIerts lilla 2-akterslustspel Et Ilerreselskabk. Det är den gamla vidskepelsen om det olyckliga uti att vara ,tretton vid bordet, som Hertz äfven begagnat i en af sina dikter, hvilken han här på nytt exploiterat och begagnat till en följd af scener, som tyvärr sakna den konflikt, hvilken är vilkoret för all dramatisk diktning, men som för öfrigt äro utstyrda med en rätt liflig dialog, väl icke så frisk och qvick, som i Hertzs bästa arbeten, men likväl alltid underhållande nog för att roa åskådarne under den korta tid, stycket spelar. Jägmästaren Holm har inbjudit åtskilliga vänner till middag, af hvilka emellertid olyckligtvis en får förhinder, och man har derigenom all möjlig utsigt till att bli tretton vid bordetk. Då kommer, som sänd från himlen, en hr Thomsen, och en af samiljens medlemmar, kammarjunkaren Edvard, igenkänner i honom en gammal bekant, som han introducerar hos sina slägtingar, hvilket faller sig desto lättare, som det visar sig, att Thomsens onkel är en god vän till jägmästaren, hvarpå denne inbjuder Thomsen junior till middagen, för att afhjelpa den djupt kända bristen på en fjortonde gäst. Den olycksalige kammarjunkaren, som gett anledning härtill, har emellertid på ett ledsamt sätt stått i ljuset för sig sjelf. Hr Thomsen har nemligen visserligen uppgifvit några affärer såsom anledning till sitt besök, men hans egentliga motiv är nog ändå, att han önskar fortsätta den bekantskap med jägmästarens fagra dotter, Emilie, som han kort förut gjort på en bal. Kammarjunkaren, hvilken, i parenthes anmärkt, är en stor narr likasom alla kammarjunkare — i komedierna, gör emellertid äfven sin kur för den vackra Emilie och upptäcker först för sent hvilken orm han närt i sin egen barm. Han allierar sig derför med en tant, hvilken ej heller kan tåla Thomsen, emedan hans uppmärksamhet mot Emilie på den ifrågavarande balen ej behagat henne ; men denna heliga allians blir utan all betydelse, ty föräldrarne tycka bra om Thomsen, flickan älskar honom, och det hela blir klappadt och klart med en sådan lätthet, att man nästan icke fattar, det Hertz velat göra sig det besvär att skrifva en komedi derom. Äfven af ynglingar har teatern offrat ett par stycken åt guden under innevarande säsong, och troligen kommer deras antal ytterligare att ökas. De båda debutanter, som presenterat sig, äro hr Grandjean, hvilken uppträdde som Arv i Holbergs ,Jean de Francek, och hr Ihorenfeldt, hvilken debuterade som Sarastro i ,Trollflöjten. En svensk sångfogel, fröken Amanda Holmberg, har likaledes slagit sina drillar från scenen, men hennes uppträdande, hur mycket det än behagade och hur starkt publiken än applåderade hennes sång, inbragte dock teaterdirektionen en rälförtjent tillrättavisning, emedan den, när den redan tillåter fremmande artisters uppträdande på vår scen, blott lemnar ett dylikt tillstånd åt sådana, om hvilka det måste förutsättas, att de e kunna ställa våra egna konstnärer i skuggan, och deremot afslår anbud från sådana kapaciteter som fru Wolst från Kriattan:ia AH JLJO fun GAHEUHAm