räns måtte ställas lägre. Det är sålunda, enligt är åsigt, farligt att tillåta en rörelse rotfästa sig ill större utsträckning än den i en framtid kan ga, ty deraf måste nödvändigt uppstå ruin för less egentliga idkare, och den nöd, som uppkomner af arbetslöshet för befolkningen. Göres ej i agstiftningsväg något mer, så är fara värdt, att nan i framtiden framkallar en skogssköfling, som ust nu är meningen motverka. En ganska liflig kogsrörelse är redan utbildad inom orten, och ågverksegarne hafva till största delen kommit i esittning af skogarne genom inköp af afverktingsrätt på viss tid, vanligen 50 år, hvarvid de i lesta fall sig förbundit, att vid afverkningen spaa alla icke fullmogna träd, eller de, som ej lemna n rottimmerstock om 11 alnar och 11 tum. I hufudsak hafva de koncentrerat sin rörelse inom vissa vattendrag, som af dem upprensats, och äfven till någon del genom inköp af hemman och crononybyggen sig tillförsäkrat everldelig besitttngsrätt af skogen. Då största delen af den skog lej innehafva likväl blott eges och brukas för viss id, är knappt tänktbart och snart sagdt för myccet begärdt, att de skulle ordna sin rörelse med änsyn till deras verks framtida bestånd, enär det narare måste, då deras besittningsrätt är blott illfällig, ligga i deras intresse att så fort som möjigt taga igen den betydliga kostnad, som afverkingsrättens inköp kräft. Det är alltså, enligt hrr Rettig Ciis isigt, ej nog med att skogsafverkningen nskränkes till endast fullmogna träd, ty ned den skogsbesparing, som inom orten innes, skulle i alla fall så stor afverkning cunna verkställas, att en myckenhet arbetsförtjenst uppstode, hvarigenom besolkningen komme att alltför mycket tillväxa och slutligen timmertillgången skulle blifva otillräcklig för de större sågverkens bedrifvande. Det är också den sednare omständigheten, som tydligen ligger hrr Rettig Co. om hjertat, och det är derpå deras framställda förslager gå ut. De äro rädda för lera spekulanter (konkurrenter?) i dessa! takter; de äro rädda för att arbetsförjensten skall blifva för stor; de äro rädda för alltför stor inflyttning m. m. Det är framför allt en sak, som bör skyddas: en stadigvarande (och billig?) timmertillgång åt de stora sågverken! Så förklara de vidare, att de hemmansgare, som afhändt sig afverkningsrätten I sina skogar, befinna sig i en bättre ställning än de, som ännu ega dem i behåll. Men det är ej nog för sågverksegaren att hafva tillegnat sig afverkningsrätt, han bör förvärfva sig ,,oinskränkt besittning af skogarne, förutan hvilka ett sågverk ej kan drifvas. Hrr Rettig Co. ,fordra alltså af lagstiftningen, ,att densamma skall söka skapa större skogsegendomar, fästade vid bruk eller sågverk, derigenom att dels ett hemman må kunna från sig afsöndra för all framtid hvad det eger i skog utöfver fulla gårdsbehofvet, dels förbjudas att sälja skog med afverkningsrätt. IIrr RB. Co. äro dock nog generösa, att de vilja det redan ingångna kontrakter i sednare fallet skola respekteras, likväl blott med det vilkor, att köparen tillförbundit sig vid afverkningen spara alla träd, som pj ega 12 tums diameter vid brösthöjden. Har afverkaren förbundit sig att spara blott träd om t. ex. elfva tum, så skall lagstiftningen ,ingripa och förklara alla sådana aftal ogiltiga! De böra dock få förnyas, derest kontrahenterna ingå på de 12 tummen. De ,medgifvanden, som i dessa fall göras, äro nödvändiga derför, att nedlagda kostnader och vidtagna ätgärder, under det lagen sådant tillät, skulle gå förlorade, och mången, som endast gjort hvad lagligt var, annars ruineras. Genom att förbjuda försäljningen af afverkningsrätt på viss tid, skulle alltså — det är det långa talets korta mening — hemmansegarne, d. ä. allmogen, tvingas att försälja med full eganderätt sina skogar till de närmast belägna sågverken, hvilka dermed skulle bilda större skogsegendomar, de der till erkänsla för hvad de sålunda finge tillskansa sig, skulle underkasta sig statens kontroll öfver sin afverkning, en kontroll, som skulle gå derpå ut, att , hvarje sådan skogsegendomsegare, inom sitt sammanlagda skogsområde — ej å hvarje särskild del deraf — genom gallring traktvis årligen icke finge afverka mer än en femtiondedel samt ej nedhugga sådana träd, som vid brösthöjden ej uppginge till 12 tums diameter. Så skulle ock skogsegendomar bildas inom öfriga delar af provinsen, men med mycket kortare omloppstid för gallringen och vida mindre minimum för afverkningen. Resultatet af det lyckliga tillstånd, som skulle härmed inträda, bletve: att skogen vid hvarje särskild hufvudgren af Ljusnan skulle inom 20 å 40 år utgöra en sammanhängande större skogsegendom; att icke flera sågverk skulle uppstå än dem behofvet fordrade; att orten ej skulle öfversvämmas af främmande personer från skiljda orter, samt att ingen öfverbefolkning behöfde frukfas eller någon arbetslöshet hota med sina aror. ö Det är blott ett, synes oss, som saknas i detta vackra system, nemligen att de stora egendomar, som sålunda blifvit lyck liga bildade, erhålla fideikommiss-natur, så att de icke måtte kunna vidare styckas, samt att den närboende, ännu åt sjelfsvåldets frihet öfverlemnade allmogen tillförbundes att gifva sitt arbete uteslutande åt de stora egendomarne, kunnande man sedermera, så småningom, för att ytterligare förhindra konkurrensen, göra dem till frälsebönder under de stora gods